Marie Darrieussecq är en författare som alltid arbetar med öppen blick, vare sig hon skriver om förlora ett barn i ”Tom är död” – och väcker en rasande debatt i Frankrike om författare får skriva om sådant de inte upplevt – eller om rasism och kolonialism i ”Man måste älska männen mycket”, klimatångest på Antarktis i ”White” eller om att bli kvinna i världen, som i succédebuten Suggestioner från 1996.

Ofta handlar det om de krafter som styr våra liv utan att vi är medvetna om dem: kulturella minnen, personliga fantomer, kraften i nedärvda förväntningar.

Nu har Darrieussecq skrivit en biografi över den tyska banbrytande konstnären Paula Modersohn-Becker som levde 1876-1907. Härligt är att leva här, översatt av Lisa Lindberg.

Vad är det som händer när en författare speglar sig i en konstnärs öde och verk? Nyligen kom Karl Ove Knausgårds bok om Edvard Munch ut på svenska, översatt av Staffan Söderblom. Så mycket längtan på så liten yta. En bok om Edvard Munchs bilder. Den handlade om beundran, en beundran som Knausgård själv försöker spela ner genom att väga och mäta sin dyrkan mot andra mäns uppfattningar om Munch – och genom att försöka hitta en hemlig lite mer undangömd Munch.

Marie Darrieussecq har tvärtom en mission att göra världen mer medveten om Paula Modersohn-Beckers konst, eftersom hon blivit alltför bortglömd trots alla kylskåpsmagneter och affischer med hennes karaktäristiska gestalter med allvarliga blickar. Paris var hennes konstnärstad men den första utställningen med hennes verk visades 2016. Den kurerades av bland andra Darrieussecq, hon har alltså verkligen sett noga på bilderna. Det märks när hon går in i dem i texten.

Hon har haft en mängd brev att använda, många är utgivna – och hon är heller inte den första som skrivit en fiktiv biografi om konstnären. Paula Modersohn-Becker var central i den tyska Worpswedekolonin i Bremen och nära vän med bland andra författaren Rilke, hon gifte sig med Otto Modersohn som just blivit änkling med en liten dotter, och hennes brev och dagboksanteckningar handlar mycket om konflikten mellan frihet och beroende. Hon bosätter sig i omgångar i Paris och lämnar också tillfälligt äktenskapet. Allt handlade för henne om att hitta en plats för förståelse, och fanns inte det i en mans kärlek var det bättre att vara ensam.

Darrieussecq berättar i fragment och förtätningar som inte låtsas gå in i kvinnan Paulas liv – som är så vanligt i biografier, som om vi kunde veta hur andra känt eller tänkt – utan använder hennes egna ord. Men det är trots alla ord en romanbiografi, en fiktiv biografi, som handlar  om kroppens betydelse, om att vara en kvinnokropp i förra sekelskiftets manliga värld, om vilka kroppar som räknas och vad de får göra i konsten. Paula Modersohn-Becker ses ofta som en föregångare till den utmanande expressionismen och kubismen, hade hon fått leva längre hade hon blivit en tysk Picasso brukar det sägas, och nazisterna dömde mycket riktigt hennes verk som urartat och degenerat.

I Härligt är att leva här är moderskapet centralt, men intressant nog mest som bild och föreställning  i Paula M Beckers konst: eftersom hon dör 1907, 18 dagar efter att ha fött sitt första barn – dottern Mathilde Paula som dog först 1996. Men hon målade bilder av barn och mödrar, av liksom jordfästade kroppar som ammar och sover, ser på betraktaren och varandra, inåtvänt i hemliga rum. Och hon målade nakna självporträtt före någon annan kvinnlig konstnär, distanserat och medvetet som i selfies innan de uppfanns.

I Darrieusseqs romaner har bandet mellan mor och barn alltid varit centralt, och problematiskt. Hon skriver intressant om det i slutkapitlet som jag hade föredragit att läsa först. Men det är som om hon återvänt till den laddningen i sitt författarskap men via bilderna som Paula Modersohn-Becker målade. Det är lite av röntgenstrålar genom tiden där Modersohn-Beckewr blir både samtida och fångad i hundraårig bärnsten (bärnsten är viktig i hennes verk). Romanen frågar om hon varit större om hon varit man och följer hur kvinnligheten hos konstnären, hon som sa ”Jag lever bara med ögonen”, värderats efteråt. Darrieussecq avslutar med blickens makt. ”Vi ska se henne”.