Efter allt jagande, efter alla stängda dörrar och obesvarade mail och telefonsamtal, så var detta vår sista chans att få en kommentar från pristagaren själv. Men Bob Dylan var oberörd. Mellan låtarna släcktes strålkastarna, och man såg inte ens musikerna där framme. När konserten avslutades efter en och en halv timme, hade han bara öppnat munnen för att sjunga.

Hård bevakning

Det var dessutom förbjudet att ta bilder under konserten. Alla väskor gicks igenom i säkerhetskontroller och kameror beslagtogs. Vakter gick sedan omkring i salongen och kontrollerade att ingen använde sin mobiltelefon. De som inte följde förbudet leddes ut av vakter och fick lämna konserten.

Allt gick emot oss. Under den första delen av föreställningen kunde vi knappt ens se ansiktet på mannen där framme på scenen. Han satt vid pianot och en profilbild ibland var det bästa vi kunde få. Men han släppte loss efter ett tag, bytte instrument, tog gitarren och munspelet, och vågade ibland till och med titta ut över publikhavet.

Kända låtar – men inget mer

Detta var en musikens afton. Dylans poetiska texter kom inte helt till sin rätt i ljudmixen. Men många av låtarna kan vi ju utantill i alla fall. En stor del av publiken var unga på 60-talet. Vi fick nästan allt vi ville ha – ”Don´t think twice it´s alright”, ”Baby blue”, ”Highway 61 ”och mycket mer. Dessutom ”Blowing in the wind” som extranummer.

Men som sagt – inga kommentarer, inte ett ord om att han nu utnämnts till stor poet av Nobel-kommittén i Stockholm.