”Så som jag minns det” är en bok, skriven tillsammans med Carl-Johan Vallgren, som berättar om skådespelarens liv från uppväxten med mamman i Jakobsberg till uppdraget som statist i en Dramatenuppsättning av Bergman 1984 via missbruk fram till dagens drogfria familjeliv och delägarskap för Maximteatern i Stockholm.

– Jag var inte intresserad av att skriva en biografi på ett sådant sätt som de flesta gör där det på sidan 17 står: Och då sa Bergman till mig… Och sen berättar jag om mina framgångar. Utan jag ville göra ett slags bokslut och göra det grundligt, väldigt naket och öppet och sårbart, säger Persbrandt.

Mindre smickrande omdömen

Och öppenhjärtigt är det också. Både om Persbrandts egna problem med alkohol och kokain, men också om kolleger på teaterscener och vid filminspelningar. Det finns gott om mindre smickrande omdömen av kända svenskar av typen ”fega krakar” eller ”en komplett jävla narcissistisk idiot”.

När litteraturprogrammet Babel fick en kopia av boken så fastnade reportern särskilt för ett stycke i bokens slut. Textavsnittet inleds med att händelsen beskrivs som ”något som hade hänt eller kanske inte hänt många år tidigare”. Sedan beskriver Persbrandt hur en högt uppsatt person i filmbranschen skulle utövat påtryckningar mot Persbrandt och en icke namngiven person att ha sex med varandra. Under tiden ska den högt uppsatta personen ha lyssnat på detta över telefon.

– Den scenen var så konstig att det var självklart att ställa frågor om den, dels för att det var oklart om den hade ägt rum, dels för att den kändes så apart, säger Sofia Olsson, reporter på SVT:s Babelredaktion.

– Vi beskriver ett drömskt inferno. Det var en dröm, svarar Persbrandt när Babels reporter frågar om textavsnittet.

Skulle precis gå i tryck

Men det var just frågorna kring ”drömmen” som sedan fick förlaget att dra åt sig öronen. ”Så som jag minns det” skulle precis gå i tryck, då Bonniers förlag plötsligt insåg att den utförligt beskrivna scenen och namngivningen av personen var problematisk.

– Jag hade nog inte reagerat lika starkt på scenen om jag läst den för någon månad sen. Metoo-kampanjen och insikten om hur sextrakasserier i det närmaste är en norm i samhället, inte minst i kulturvärlden, har skärpt blicken. Som reporter hade det varit tjänstefel att inte ställa frågor om textstycket, säger Sofia Olsson.

Undvika förtal

I samtal med Kulturnyheterna uppger nu förlaget att anledningen till att textavsnittet ströks är för att undvika förtalsanklagelser.

Även om just denna textpassage nu alltså är struken, så finns det fortfarande gott om förklenande beskrivningar av namngivna kända personer i boken.

Är ni inte rädda att det då blir nya rubriker på grund av den här boken?

– Det är nog bara jag som är rädd för det, säger Persbrandt.

– Men det ligger ju också i självbiografins och memoarens natur. Man berättar om sitt liv utan att försöka försköna det och de människor som har varit med i ens liv – det blir ju konstigt om man skulle ta bort dem. Det blir bara tramsigt, menar Carl-Johan Vallgren.

– Så här är det: antingen skriver vi den här boken eller ingen bok alls. Det är jätteenkelt. Det finns ingen anledning att skriva en bok där jag pratar gott om folk som jag tycker varit knäppa, säger Persbrandt.

Persbrandt: Ingen hämndbok

Samtidigt vill Persbrandt understryka att ”Så som jag minns det” inte är någon hämndbok.

– Den enda som far illa och som framstår i en jävligt dålig dager emellanåt, det är jag själv.

Se hela intervjun med Mikael Persbrandt i söndagens Babel.