Inför valet 2002 ville partiledaren Gudrun Schyman att Vänsterpartiet skulle gå till val bland annat på parollen ”Död åt familjen!”
Ett radikalt budskap baserat på fakta (det mesta våldet mot kvinnor och barn sker i deras eget hem) samt politisk värdering (jämställdhet är den centrala rättvisefrågan) och analys (familjerelationer bör förändras).
En paroll så brutalt formulerad att den varar länge. Mycket fjärran från det taktiska tassande kring opinionssiffrorna och hukande under twitterstormarna som dominerar dagens politiska liv, bara fyra mandatperioder senare.
En stor behållning av Johanna Palmströms biografi över Gudrun Schyman är just att få perspektiv på det politiska fältet i vårt land – var det kan ha sina gränser, vad det kan innehålla, hur mycket det kan förändras.
Då efter valet 1998 var Vänsterpartiet på 13 procent Sveriges tredje största parti, en position man nått genom att under Gudrun Schyman driva en feministisk politik. Framgångarna för Vänsterpartiet etablerade feminismen som en av grundvalarna för nära nog allt politiskt tänkande som vill spela roll.
Tala om framgång för ett idéparti. I vår tid är det Sverigedemokraterna som har motsvarande idépolitiska framgångar, och pressar andra att jämka in sig mot det mindre partiets retorik. Tala om att det politiska landskapet är föränderligt.
Parollen om död åt familjen skulle vara inordnad under det övergripande budskapet ”Vi ser världen med kvinnors ögon”. Efter den sensationella valframgången 1998 ville Schyman gå vidare 2002 med feminismen som huvudbudskap.
Men det gick på pumpen redan i partistyrelsen som ville ha mer av den gamla klasskampen i valbudskapet. Ett år senare var Schyman petad från partiledarskapet och Vänsterpartiet gled tillbaka ner till sina vanliga 4-5 procent.
Man kan reflektera över mycket i berättelsen om Gudryn Schymans långa politiska gärning.
En stark ledares relation till en trögare partiorganisation, vem har rätt till vad? (Författaren lutar ganska kraftigt åt att Schyman haft rätt till det mesta; när hon vid ett av många tillfällen struntar i riksdagsgruppens invändningar beskriver Palmström det tämligen förminskande som att Schyman ”lät sig inte distraheras av sådant prat”.)
Gudrun Schymans kombination av radikalism och pragmatism, av en stark politisk analys och en väldigt situationskänslig inriktning på resultat. En ovanlig kombination av egenskaper – och mycket ändamålsenlig för en vänsterledare efter kommunismens kollaps.
Sådana funderingar får man dock ägna sig åt vid sidan av läsningen. Palmström håller ett raskt promenadtempo igenom Gudrun Schymans liv och går egentligen inte på djupet i någonting. Hon är i grunden en sympatisör och det behöver inte vara något fel för en biografiförfattare, man ser mycket ur ett uppskattande perspektiv, men hon ger heller inte sin huvudperson något motstånd – och Schymans motståndare, inom och utom partiet, blir rätt lättvindigt bortviftade.
Sista tredjedelen av boken handlar om Feministiskt Inititativ, den politiska rörelse Gudrun Schyman var med om att starta 2005. FI – succé och fiasko samtidigt, partiet som bryter mot massor av politiska normer – inte ens i närheten av riksdagen men representerat i flera kommuner, däribland Schymans Simrishamn. Detaljrikedomen blir här större i boken och ger ibland känslan av en osorterad faktamängd istället för en berättelse.
Att berätta om Schyman för nutida, politiskt intresserade läsare – både yngre som inte var med och äldre som glömt hur det var – är tveklöst ett värdefullt projekt. Men det raska och skissartade i Palmströms metod ger hela boken en karaktär av 350-sidig resumé.
Allra sist öppnar Johanna Palmström ändå en nog så episk glimt mot en möjlig framtid: ska Gudrun Schyman skriva politisk historia en gång till genom att ta plats i riksdagen för Feministiskt Initiativ i höstens val?