Arundhati Roy är i Göteborg för att delta på Bokmässan och den alternativa mässan Scener och samtal.

Hon är väl införstådd i den svenska debatten, för ett par veckor sedan skrev hon en debattartikel i Dagens nyheter där hon motiverar sitt beslut att trots högerextrema Nya tiders närvaro på mässan.

– Man måste protestera mot nazistisk och nynazistisk närvaro. Men i mitt land har sådana krafter tagit över allt, inklusive regeringen. Så jag kände att samtidigt som vi måste protestera får vi inte lämna över våra platser åt dem. Jag tror på en mångfald av motstånd.

Ovillig symbol

Det var tjugo år sedan hon släppte De små tingens gud, och blev en global fixstjärna, men Roy hade svårt för att betraktas som en nationell klenod i ett alltmer hindunationalistiskt Indien.

– Den offentliga diskursens språk förändrades då. Allt blev nationalistiskt och otäckt. Och jag användes på något sätt som ansiktet utåt för den här nationalistiska utvecklingen, och det var oerhört beklämmande för mig.

Lämnade skönlitteraturen

Sedan det litterära genombrottet har hon skrivit politiska essäer om kapitalism och miljöförstörelse, och först i år kom hennes andra roman ut.

Den yttersta lyckans ministerium handlar om fattigdom och kön.

Stora delar av romanen utspelar sig i Kashmir, där det sedan 1990-talet har utspelat sig en blodig konflikt mellan Indien och Pakistan.

I romanen skriver Roy att hon skulle vilja skriva en sofistikerad historia, men att det inte går i Kashmir, det är ”för blodigt för god litteratur”.

Jag frågar varför hon väljer att skildra kontroversiella ämnen.

– Kashmir är inte ett kontroversiellt ämne, men folk kan ha kontroversiella åsikter om det. Min roman innehåller många olika perspektiv, den är komplex snarare än kontroversiell.