– Det normala i nästan alla västländer är att privata aktörer sköter adoptionsförmedlingen. Men i Sverige var det staten som gjorde det. Det tror jag är den stora förklaringen till att Sverige blev världsledande i utlandsadoptioner. Hela samhällsbygget kom att engagera sig i frågan, som ett resultat av 1960-talets adoptionsdebatt, säger Tobias Hubinette. 

Under hela 60-talet debatterades frågan om utlandsadoptioner i Sverige. Skulle barn från andra raser – som det hette då – kunna anpassa sig till det homogena folkhemmet? Och hur skulle dessa barn bemötas av sina svenska kamrater?

Antirasistiska argumenten vann

I Adopterad – en bok om Sveriges sista rasdebatt, undersöker Tobias Hübinette hur diskussionen gick. Och han menar att det till slut var de antirasistiska argumenten som vann.  

– Eftersom Sverige var så homogent på 60-talet så tänkte man sig lite naivt att om man tar in en stor mängd barn som inte ser ut som svenska folket i stort, så skulle svenskarna vänja sig vid att det finns människor som inte ser ut som Svensson. Det skulle på sikt utrota rasismen, säger Tobias Hübinette.  

– På lång sikt, och sett i backspegeln, så är det här ett projekt som inte har med de adopterade själva eller adoptivföräldrarna att göra. Det här blir något mycket större än så. Det blir någon slags social ingenjörskonst på en ideologisk nivå som jag kan tycka är lite obehaglig, säger Tobias Hubinette.