Det personliga är politiskt. Kvinnorörelsens 70-talsmantra är slitet men fortfarande sant. Den som går in på en förskola eller ett äldreboende känner det omedelbart: att det personliga är politiskt handlar om vilka kroppar som är värda något.
Man kan besöka sin fars hus också – som Édouard Louis gör i sin rasande lilla bok Vem dödade min far (översättning Marianne Tufvesson). Där sitter hans pappa, en knappt 50-årig man vars rygg gått sönder i en arbetsplatsolycka och som efter det tvingats bli gatsopare för att få ut sitt socialbidrag. Nu andas han med hjälp av en maskin och kan knappt gå. Samtidigt skär de franska regeringarna ner på socialförsäkringar och talar om latmaskar och parasiter.
Édouard Louis menar att för den styrande klassen är politik för det mesta en estetisk fråga: ett sätt att tänka på sig själv, ett sätt att se på världen, att bygga sin identitet, som han träffsäkert beskriver samtiden. Politikernas namn skriver han ut i en lång anklagande ramsa – i fransk tradition efter Emile Zolas öppna anklagelsebrev J´Accuse till presidenten i Dreyfusaffären 1898. ”Macron, Hollande, El Khomri, Hirsch, Sarkozy, Bertrand, Chirac. Ditt lidandes historia har namn.”
Louis bok handlar om klassamhällets förlorare som förlorar sina liv långt innan de dör. Det minskade handlingsutrymmet, känslan av skam, kroppen som bryts ner. Att se en far så är skakande för en ung son som tidigare bara velat lämna sin far och hans våldsamma värld bakom sig.
På så vis perverterar klassamhället kärleken mellan människor, skapar medlidande som slår ut allt annat. Solidariteten är något gott men den individuella fadern försvinner i samhällets blick på honom som börda. Därför räddar författaren hans friska liv tillbaka genom att återberätta minnen och anekdoter där kroppen lever.
Borde Louis ha skrivit en längre roman istället för en pamflett? Ja, helst, tycker jag, men den lite abrupta skildringen av samhällets våldsamma påverkan illustrerar samtidigt en av hans teser: att hans fars liv bevisar att vi inte är vad vi gör, utan att vi är det som vi inte har gjort, eftersom världen eller samhället har hindrat oss. Det är frånvaron av det som är sorglöshet och lättsinne i livet som gör boken så kort.
Hade Louis pappa istället varit högutbildad medelklassman hade han aldrig tillåtits sjunka så snabbt och skoningslöst mot botten av samhället. Den kontrasten i livskvalitet finns förstås här i Sverige och den går att räkna på, det skiljer 18 år i förväntad livslängd mellan en lågutbildad man i Vårby och en högutbildad i Danderyd, två platser några tunnelbanestationer från varandra i Stockholm. Klassamhället är på liv och död.
Frågan ”Vem dödade…” borde användas av oss alla i en gigantisk skrivarkurs för att ställa frågan om vad samhället gör med oss (författaren Patrik Lundberg ställde den nyligen fint i Expressen: ”Vem dödade min mor”).
Den här boken skrevs i en tid när de Gula Västarna marscherar för rättvisa på Paris gator, och nu har man en hel katedral att bygga upp igen. Det här är inte en far som nånsin gett sonen rätt men mot slutet tycker han något annat kunde återuppstå i det franska arvet: en ”ordentlig revolution”. Det gör det här till en stenhård attack på klassamhället och ett kärleksbrev till en far.