Facebook startades 2004 som en digital skolkatalog med kommentarfunktion. Vid slutet av det året hade tjänsten en miljon användare vid amerikanska universitet. 

På våren 2019 – bara femton år senare – reste bolagets grundare, vd och huvudägare Mark Zuckerberg runt till toppmöten med internationella regeringschefer för att diskutera Facebooks roll och uppgift i världens angelägenheter. Som företrädare för en av jordklotets skarpaste maktfaktorer: en privatägd global offentlighet med 2,7 miljarder användare, med kapacitet att alstra genomslag och förstärka politiska opinioner som aldrig tidigare skådats. 

Det är förbluffande fakta. 

Den här boken hjälper mig att förstå hur förbluffande berättelsen om Facebook faktiskt är. 

I svensk översättning har New York Times-reportrarna Sheera Frenkels och Cecilia Kangs bok fått den lama titeln Facebook – den nakna sanningen. Originaltiteln lyder En obehaglig sanníng - inifrån Facebooks kamp för dominans. 

Och den obehagliga sanningen – bokens centrala idé - är att Facebook är ett teknikbaserat medieföretag som tjänar sina pengar på att skapa en publik och sälja dem till annonsörer. Varken mer eller mindre. I hela sin historia har Facebook prioriterat tillväxt, intäkter, och en automatiserad prioritering av innehåll som väcker “engagemang” (gilla, dela, kommentera). Och lika entydigt har man varit extremt ovillig och senfärdig att ingripa manuellt och redaktionellt mot falskt, vilseledande eller våldsuppmanande innehåll. Så kommer man sannolikt också fortsätta. För att själva den centrala affärsidén är sådan. 

Till formen är boken upplagd som en företagshistoria, börjar 2004 och slutar i nutid – mitt i den amerikanska konkurrensmyndigheten FTC:s nya försök (det andra i ordningen) att tvinga fram en uppbrytning av Facebook-koncernen i mindre delar. 

Det är amerikansk elitjournalistik av allra bästa sort: förbluffande djupt och skarpt researchat, berättat med kraftfull elegans. Och undertitelns löfte att ta med läsaren till insidan är inte överord. Här citeras kritik mot företagsledningen ur interna chattforum och här skildras spänningarna mellan programmerarkulturen på huvudkontoret i Menlo Park, Kalifornien, och den politiska lobbyistkulturen på Washingtonkontoret – ett kontor som blir allt viktigare i takt med att Facebooks politiska betydelse blir allt mer uppenbar. 

En central tråd i berättelsen beskriver hur Facebooks säkerhetsavdelning upptäckte, kartlade och dokumenterade den massiva ryska påverkanskampanjen i presidentvalet 2016 – innan FBI hade upptäckt den. Men företaget gjorde inget med kunskapen. Säkerhetsavdelningen skickade rapporter uppåt mot ledningen, inget hände. I den innersta kretsen kring Mark Zuckerberg har prioriteringarna alltid varit klara, menar Frenkel och Kang: tekniska lösningar och hur man kan tjäna pengar på dem. Publicistiskt och politiskt ansvar är pusselbitar som inte passar.