Romanen handlar om Helena som en morgon sätter sig i bilen och på Bodil Malmstenskt manér lämnar allt med destination franska atlantkusten. En frusen relation med sin dotter, ett andra ljumt äktenskap och en karriär som geolog, lika förstelnad som objekten hon studerar.

Den handlar också om en mytologisk expedition på 1800-talet, där det slitna ångfartyget Le Morlaisien, under befäl av en grym och girig kapten, skeppar ostron. Men hybris överlastar båten, ostronen ruttnar i en storm och dumpas över bord, tillsammans med besättningens svagaste medlem, och detta haveri blir enligt legenden grunden till dagens ostronindustri.

En kolonial berättelse om rasism och våld som ekar varje gång västvärldens medelklass lägger ostron på tallriken. Kanske just sorten ”Fine de Claire” som Daniel Gustafsson valt som gömställe för sin civilisationskritik – som kan läsas som en metafor, ett exempel, en bild av mänsklig förstörelse.

Och romanen handlar – med ett försåtligt inledningscitat av Unabombaren, Theodore Kaczynski, om vår vantrivsel i kulturen. På en gång förföriskt lätt att sympatisera med och otäck i sina underströmmar av ekofascism och naturlighetsvurm.

En kvinna på hemligt uppdrag färdas genom dagens trasiga Europa, med drömmen om en värld utan mänsklig förstörelse. Som geolog är hon van att tänka i djupa tidslager, tillbaka till kontinentalplattornas födande av jordens yta.

Hennes möte med andra människor är fullt av friktion, men en vinddriven ung man blir en spegling av den plågade pojken som dödas i 1800-talsberättelsen. Här tickar en oro inför veka känslor – som avslöjar kontaktlösheten mellan nuet och framtiden, sveket mot nästa generation. 

Gustafssons första roman ”Odenplan” handlade om en far, jagad av tanken på att hans son skulle frysa utan vantar. Romanens Helena vill rädda de lidande, slåss för friheten – men är hon en drömmare eller en terrorist?

Havet är kanske romanens grundväsen. Havet som är hemmet för ostronen ”ett av världens äldsta nu levande djur, över tvåhundra miljoner år gammalt”, liksom urhemmet för människan som förslavar allt levande.

”Fine de Claire” lyckas förena melankoli med raseri, liknar i sina bästa stunder en Joseph Conradsk ”Mörkrets hjärta” för vår tid. Den är som flödande av tidvatten som blottar och döljer sida efter sida. Uppslukande.