Fem delar av Jon Fosses septologi finns nu på svenska i Lars Anderssons fina översättning, del 4-5 kom ut häromdagen. Det är sammanlagt 850 sidor utan en enda punkt, ett medvetandeflöde som rinner så mjukt och eftertänksamt från sida till sida att jag flyter med utan att nånsin vilja hejda strömmen eller hoppa av. Ändå händer ingenting annat än att berättaren, konstnären Asle, kör mellan sitt ensligt belägna ”gamla goda hus” söderut till Bjørgvin – ett äldre namn för Bergen – för att lämna tavlor till sin gallerist.

Han åker dit och sedan tillbaka och det blir 850 sidor för att de timmar bilfärden tar rymmer ett helt liv. Asle ser en lekplats och minns hur en ung man, han själv, gungar med en ung kvinna, som nog är Asles döda hustru. Det är en lycklig syn. Han passerar vännen Åsleiks gård och vill helst inte bli sedd, för Åsleik är en man med synpunkter på andra människor, inte minst på hur Asle bör fira jul. Så Asle far vidare, förbi hyreshuslängan där en namne bor. Denne är också konstnär men skild och svårt alkoholiserad och frågan är om han lever så länge till.

Snart förstår vi att de båda Asle är en och samma person och att han som super lever och lider som jaget hade kunnat göra om inte Gud hade kommit in i hans liv. För detta är en bok om konst och tro och om likheten mellan dem. Att vara konstnär och katolik är samma sak, säger Asle, ett sätt att vara i världen, att söka ljuset i mörkret, inte som något som undanröjer mörkret, utan som bara finns där, ett lysande mörker.

Läst med litteraturhistoriska glasögon är detta ett romanverk i 1920-talsmodernismens anda, en berättelse som utvidgar nuet och fyller ögonblicket med nästan oändligt mycket tid, tankar, minnen och skiljevägar där livet hade kunnat ta en helt annan riktning än det gjorde, tänk Proust eller Woolf.

Men septologin kan också läsas som en rosenkrans, liknande formuleringar upprepas och återkommer gång på gång som böner i en katolsk mässa. När Asle någon gång drabbas av rädsla och kastas ur sin lugna tankeström, fingrar han på sitt radband och läser sitt Ave Maria och Pater noster och blir lugn igen, lika lugn som när han känner sin döda frus närvaro.

Det finns alltid något nytt i upprepningar och jag tröttnar aldrig på Asles oavbrutna monolog. Det lyser en så varm längtan efter gemenskap och sinnesfrid i hans mörker – och en stark tro på ordens kraft att skapa dem.