I karantäntider av överinformation och misstro, där var och en är sin egen missionerande epidemiolog som salvelsefullt docerar efter senast lästa artikel eller fb-status – slukar vi konst om pandemier och undergång. Troligen söker vi mänsklighetens eviga inre konflikt: allt detta lidande som pågår medan vi sysslar med annat. Allt detta lidande som plötsligt hotar – oss.

Och en roman kommer lastad, skriven långt före denna historiska vår: Vigdis Hjorths Lärarinnans sång (utgiven i Norge 2018, nu översatt till svenska av Ninni Holmqvist).

Lärarinnans sång följer den medelålders Lotte Bøks liv, lärare i dramatik på Konsthögskolan i Oslo, med en vuxen dotter och en god autonom medelklasstillvaro där hon undervisar om författaren och dramatikern Bertold Brecht. Hans mission att väcka åskådarna att ta ställning, att ompröva sina liv och det samhälle, där teatern lätt blir en underhållningsdetalj i konserverande tjänst, blir hennes när hon talar till studenterna. Den skavande konflikten mellan konstens revolutionerande kraft och hennes egna privilegier inte så plågsam, hennes liv mer meningsfullt än mätt. Det måste vara tillåtet att vara nöjd, får Lotte tänka.

Men när sistaårsstudenten Tage Bask, som en orm i det kontrollerade paradiset, ber att få filma henne i ett projekt om förhållandet mellan liv och undervisning tvingas Lotte se sig själv utifrån och drabbas ironiskt brutalt av den Brechtska Verfremdungseffekten som genom att främmandegöra vill väcka publiken. Poeten Rilkes ord – Du måste ändra ditt liv – som vibrerat inom så många människor inför världens orättvisor som lämnar somliga helt oskadda – som åskådare – ljuder som en ton genom Vigdis Hjorts roman. 

Romanen fångar en lärarroll som pendlar mellan besvikelse och förhoppning i en samtida campuspsykologi av triggervarningar och narcissism hos studenter ”stridslystna i sina ambitioner”. Effektivt och suggestivt förvandlas den konstfullt redigerade filmen till den ”sanna” bilden av den patosfyllda Lotte: som en jagad kvinna som tar sin tillflykt till naturen, till ”skogsmörkret”, för att hon inte klarar av människor, inte har något språk längre. Möjligen är hon en variant av författaren själv – och vad säger då det om vad som händer när man gör konst av livet?

Ändå snurrar de där orden om att ändra sitt liv samtidigt som en vild kompassnål eftersom domen över Lotte Bøk känns nästan så grunt förankrad. Varför drabbas hon av skam som kvinna när hon får syn på sig själv utifrån, krymper till ett oförstått barn med hjärtat i halsgropen?

Om Vigdis Hjorths skandalsuccé, den autofiktiva ”Arv och miljö”, handlade om kampen för att bli trodd, handlar den här istället om vår tids självmedvetna strid för att bli sedd, och sedd på rätt sätt. Där den förra handlade om andras livslögner har Hjorth nu vänt spegeln mot den skrivande kvinnan.

Vår tids längtan efter sanna berättelser är enorm, och det är det autentiska vi vill ha. Det är en längtan så skoningslös att den kräver att även en erfaren dramalärare som talar om den goda människan, och hur man skulle kunna gestalta henne på en scen, måste ner i lidande och underkastelse för att inte uppfattas som mekanisk och därmed osann, hycklande. ”Godhetssignal” heter det tidstypiska begrepp som underkänner Lottes lärargärning.

Det är mycket intressant gjort. För har hon verkligen varit en bedragare, hennes arbete och självbild livslögner? Jag kan tänka mig värre syndare än den som försökt ympa nästa generation med förändringsmod.  Är hon i själva verket bara en människa nära utbrändhet, just för att studenterna inte förstår, inte bryr sig?

Jag är ändå inte säker på att Vigdis Hjorth menat så, fast romanen gör det. De hårda frågorna om moral och rättvisa blir stundtals så ironiska och ja, moraliserande, att Lärarinnans sång istället blir en mörk berättelse om en kvinnas ensamhet och självutplåning.