Omslaget till ”La Cheffe, roman om en kock ”pryds av en köttbit, en kotlett liggande på halvöppet papper, nyligen inköpt hos slaktaren kanske, halvvägs mellan djuret och bordet. Det är där den unga kvinnan som är huvudperson i Marie NDiayes roman befinner sig: halvvägs mellan föräldrarnas och de många syskonens liv av umbäranden, och ett annat liv av frihet.
Det är långt från nakna och arga kockar, långt från den nyss avlidna legendariska kändiskockens Anthony Bourdains ”Kitchen Confidential”, långt från gastronomins maskulina aura och tv:s kocktävlingar. Här finns istället drömmen om det perfekta.
Marie NDiaye kan som få skriva om trasiga relationer, om banden mellan mödrar och döttrar, om livslång skuld och punkterad kärlek. Ofta är hennes mödrar tysta tålmodiga arbetshästar som sliter för överlevnad, fäderna frånvarande och döttrarna fientliga.
Här återkommer mönstret: La Cheffe får mycket ung en dotter men vägrar berätta vem fadern är. Hans frånvaro blir ett vapen för dottern, och kriget mellan dem för romanen framåt.
Mat. Den sublima förvandlingen av kött, fisk, fågel och mittemellan till smakupplevelser som är gudomliga och skamliga och beroendeframkallande. Vår tids besatthet av mat – och att mäta allt från sömncykler till vårdminuter – liknar en religion, men maten här kan inte upprepas av läsaren.
Det handlar inte om mat som barndomsminne eller hälsomaskin eller kokbok, utan den kan förstås symboliskt bytas ut mot arbete, konst, skapande, som är så viktigt att vi glömmer våra barn och familjer. Får något vara så viktigt för en kvinna med Cheffes bakgrund?
Den unga Cheffe är ett 14-årigt hembiträde som skalar, sköljer, städar, diskar tills den ordinarie kokerskan en dag tar ledigt och vikarien Cheffe visar sig ha matlagningen i händerna. Hon får makt över dem som äter det hon lagat, mer makt än det varit tänkt att en sådan som hon skulle kunna få.
”Flickan hade bott hos dem, nära dem, nu var hon i dem.”
Det är en märklig roman, och detta sagt som beröm, men också som en varning. Den är skriven på en bisatsrik, meandrande prosa som lätt driver en vilse som läsare (översatt av Maria Björkman). En mycket fransk socialrealism med språkliga falluckor, skriven med allvetande blick och en kylig distans (där korrfelen blir fatala.) Men den berättar med sitt språk om hur komplicerade relationerna är, och varför Cheffe slåss så för sin integritet.
Kokkonsten är helig – kanske särskilt i Frankrike – och hon har fått värdighet att bära detta kall som en prästinna. Men maten som kvinnlig konst, köket som kvinnlig domän, är uråldriga förställningar som också inbegriper dödande, våld och gränsdragning.
Den onda modern är en urgammal figur i berättelsen om att tvingas växa upp utan kärlek. Här är det den onda dottern som straffar sin mor genom att ta ifrån henne allt, och modern Cheffe som försöker blidka dottern genom att överösa henne med rikedom, så att hon blir en ”utsmyckad elefantunge”.
Det är oavlåtligt och obehagligt intressant för att den inte riktigt förklarar känslointrigen – och den unge mannen som berättar allt har inte den insikten heller – suggestivt som en svart folksaga, en traderad myt om skapande och begär. Marie NDiaye blir en alltmer oundgänglig författare för var roman hon skriver.