Efter att i trehundra sidor ha utmålat en mörk bild landar Martin Moore sin bok i slutmeningen: ”Demokratin kan hackas tillbaka, men bara om det finns en vilja att göra det.” Tala om öppet slut.
Jag känner mig heller inte särskilt hoppfull efter att ha läst hans utmärkta bok om hur nätet underminerat demokratin. Däremot upplyst, och stärkt. Inte så illa.
Moores själva huvudpoäng är att de grejer som verkligen funkar i internetmiljön är oförenliga med demokratins sätt att fungera. Och ju djupare in på nätet vi flyttar, med allt större och mer grundläggande samhällsfunktioner, desto svagare blir demokratins förmåga att påverka samhället. Ju djupare in i våra personliga liv vi låter smartphonen och de sociala medierna tränga, desto mindre kommer vi att vara de upplysta och rationella medborgare den demokratiska modellen förutsätter.
Demokrati kräver något mått av likformighet – i information, i agitation, granskning, inflytande.
Det som frodas på nätet är motsatsen: åtskillnad, sortering, individualisering – och på nätets typiska, paradoxala sätt är det något som görs i kolossalformat, individualisering i massupplaga.
Att Facebook, Google och Twitter blivit de viktigaste kanalerna för nyheter och politisk opinionsbildning betyder att inga två medborgare nås av samma information eller appeller. Inte ens av samma journalistik eftersom nyheter på sin väg från redaktionen till läsekretsen passerar genom de sociala mediernas aktiva, omprioriterande rymd.
Verktyg som de sociala mediegiganterna utvecklat för att bli mer effektiva reklammedier har visat sig vara fenomenala även som politiska påverkansmekanismer – som genom själva sitt funktionssätt gynnar drastiska, ensidiga, konfliktskapande budskap på bekostnad av de måttfulla och resonerande. Respekt för motståndarens åsikter är inte en dygd som flyger på nätet.
Eftersom nätgiganterna utvecklats till så effektiva reklammedier har annonsintäkterna förflyttats på ett fullständigt lavinartat sätt från journalistiska nyhetsmedier till Google och Facebook – för vidare distribution till webbsidor och individuella mottagare utvalda efter den enorma mängden beteendedata bolagen trålar in.
Detta har utarmat den journalistiska bevakningen i hela världen, framförallt på lokal nivå. När Grenfelltornet i London brann rapporterades det i världens alla medier. Chockerande bilder av ett bostadshus som brann som vore det indränkt i tändvätska dominerade – ganska självklart – nätets nyhetsrapportering.
Då hade de boende i huset under lång tid protesterat mot dåligt underhåll, uppvaktat politiker och myndigheter, gjort namnlistor och skrivelser – alltså agerat i det demokratiska systemet – men det finns inga journalister kvar som bevakar stadsdelspolitiken i London så det uppmärksammades inte.
Ja, även om det rapporterats i lokaltidningen hade det för övrigt inte fått uppmärksamhet. Demokratins vardagsprocess är för grå. Ett flammande höghus – med instängda boende som mobilsänder sina sista stunder i livet – det är däremot en Grej av global kaliber. Typisk toppnyhet för den rastlöst kringfarande, ofokuserade kicksökare som nyhetsjournalistiken utvecklats till, liksom mot sin vilja.
Att världen blivit radikalt konstigare under 10-talet är en upplevelse som delas av många. Mycket av det dåliga som skett hänger samman med det demokratiska systemets försvagning, och därav följande brist på folkligt förtroende. Mycket av det tycks ha skett och fortsätta ske trots att ingen vill det.
Martin Moore, medieforskare vid Kings College i London, gör sammankopplingen med de sociala mediernas tillväxt till världsdominans (Facebook, Youtube och Twitter startades alla 2006!) och deras allt starkare inriktning på stordatabaserad, skräddarsydd annonsförsäljning. Ett världsomspännande kommunikationssystem som inte fungerar på det sätt demokratin kräver.
Med djupa kunskaper och rapp överskådlighet och rätt roligt berättar han om grunderna i maktförflyttningen från demokrati till nätbaserade företag. Hur Cambridge Analytica startade och sökte sig fram till sin affärsmodell, varför Ryssland blivit världsledande opinionsmanipulatör, varför nätförtagen är så intresserade av användarnas hälsa och hur den kan övervakas. Och inte minst: hur går individanpassad, stordatabaserad annonsering egentligen till?
Det är sannerligen en mörk bild. Men det upplyftande är att jag förstår bättre hur det kunnat blir såhär.