Efter terrorattentaten den elfte september 2001 var USA:s säkerhetsväsende förnedrat och rasande: detta får aldrig hända igen. Världens enda supermakt, sårad så djupt och så förödande – av en liga fanatiker beväpnade med färska flygcertifikat och mattknivar. CIA (utrikesspionage) och NSA (kommunikationsövervakning) gick in i en förnyelseprocess driven av organisatorisk ångest och höjda budgetar: gamla tjänstemän och principer rensades ut – och samtidigt expanderade man vildsint in i nya områden, förbi de gamla gränserna.
Detta är en ofta berättad historia om elfte september och den är central även i Edward Snowdens berättelse. Han virvlade själv in underrättelsevärlden på denna våg, när myndigheterna sänkte de formella antagningskraven och sög i sig den första internetgenerationens självlärda hackare som Snowden för att få grepp på samtiden.
Hans skildring av sin väg in i hemligheternas inre rum, i rask takt förbi säkerhetsprövningarna och indoktrineringslektionerna, är rolig, tillbakalutad satir och samtidigt en inkännande skildring av såväl en nation i chock som av en ung människa sökande sin uppgift.
Som den självtänkare han bevisligen är, lyfter Edward Snowden också fram en helt annan sida av situationen post-elfte september: USA hade hela världen på sin sida. Med undantag för några små klickar av fanatiker sympatiserade i den stunden alla folk och länder med USA:s nation och folk. Och det var en stark sympati: en enad mänsklighet, mot terrorismens chockerande brutalitet.
Men istället för att bygga på denna enighet, regredierade den nytillträdde presidenten George W Bush in i en kristet fundamentalistiskt färgad sagovärld där USA stod ensamt mot Ondskan, kort och gott. Bush kastade sitt land in i ett ”krig mot terrorismen” – mera specifikt mot Afghanistan och Irak, trots att elfte september-terroristerna hade starka band till Saudiarabien, som Snowden påpekar.
På nattskiftet i sitt hörn av CIA läser han underrättelserapporterna som visar att beslutsfattare också var medvetna om detta. Man återinförde tortyren, gjorde Guantanamo till ett fångläger bortom rättssystemet och byggde ut hemliga operationer som hölls hemliga även för det egna landets demokratiska process. Och NSA byggde upp en massövervakning av hela världens tele- och datorkommunikation. I Utah byggde man en enorm serverhall för att lagra all denna information.
Successivt förstår Snowden projektets vidd, och lögnerna som omger det. Han börjar systematiskt samla information. Klimax på resan mot mörkrets hjärta är när han till slut själv kan sätta sig vid en dator som förvandlar det bevakade objektets laptop till ett övervakningsverktyg. Med en chockartad upplevelse av övergrepp tittar han på sin skärm rakt i ansiktet på en asiatisk forskare som läser nyheterna hemma på sin laptop med sin dotter i knät: webbkameran har blivit spionkamera.
Så kan NSA göra med alla nätanslutna webbkameror, var som helst i världen, liksom alla mobiler kan göras till avlyssningsmikrofoner. Detta – som redan blivit standardtrick i polisserier och politiska thrillers – var tillsammans med den urskillningslösa massövervakningen kärnan i Snowdens avslöjande 2013.
Ett chockerande avslöjande som lett till att delar av NSA:s verksamhet stoppats, att några ljugande myndighetschefer åtalats och fällts – men framförallt till att varenda människa vet att nätet är en osäker plats där varje steg vi tar blir övervakat och bokfört.
Hans självbiografi som 36-åring är en bra bok. Charmerande, skarp och djupt allvarlig, både intelligent och klok (tyvärr också i en något knölig och halvsmält svensk översättning men inget som hindrar läsningen).
Edward Snowdens berättelse är ännu en tråd i den stora väven kring frågan: Varför blev världen inte bra, när det kalla kriget och det bloddränkta 1900-talet tog slut? En mycket läsbar, tillgänglig och gripbar bok.