Med sina tre romaner Konturer, Transit och Kudos har Rachel Cusk förnyat romankonsten genom att etablera en alldeles egen författarroll, ett jag som inte avslöjar något om sig själv utan tvärtom med en enkel fråga eller stickreplik avlockar andra förtroenden. I den senaste, Kudos, som nu kommer på svenska i Rebecca Alsbergs fina översättning, är Faye på väg till en litteraturkonferens i ett sydligt europeiskt land och redan på flyget berättar mannen i stolen bredvid sitt livs historia för henne.
Så började även den första delen av trilogin, då var Faye på väg till Aten för att hålla en skrivarkurs. Hennes namn nämns bara en gång i varje roman, men vi får efterhand och i förbigående ytterligare några få detaljer om hennes liv, hon är författare, skild, har två söner, i andra delen lät hon renovera det fallfärdiga hus hon med sin knackiga ekonomi skaffat efter skilsmässan, nu är hon omgift och åtminstone en av sönerna bor hos sin far. Resten är andras berättelser. De pratar och hon lyssnar på det de har att säga om det mänskliga samlivets svårighet, för att inte säga omöjlighet.
Rachel Cusks romaner har ingen egentlig handling, i stället etableras situationer där många människor möts, en kurs, ett flerfamiljshus, en fest, en konferens där berättaren gör sig till kritisk mottagare av andras utsagor. Hennes kyliga, närmast resignerade blick för livslögner och klichéer skärskådar deras historier och förhöjer hennes egen berättelse till konst . När allt kommer omkring handlar Cusks böcker lika mycket om litteraturen som om livet, det vill säga hur vi berättar vårt liv, lägger det tillrätta, ger oss själva skarpa konturer medan bifigurerna görs suddiga. Och läsaren görs medskyldig på ett underbart vis.
Det är särskilt tydligt i den sista delen, där det är Faye som är föremål för journalisters, förläggares och andra författares intresse: Kudos betyder ungefär ”beröm”, ”uppmuntran”. Det är hon som får frågor, men rollerna är bara skenbart omvända, eftersom frågorna växer ut till långa berättelser om frågeställaren själv, eller, ännu värre, till frågeställarens så utförliga beskrivning av Fayes författarskap att hon själv aldrig hinner svara, bara, återigen, lyssna.
På ett plan är romanen därmed en fruktansvärt elak beskrivning av hur det går till på litterära fester och kongresser där stora egon kämpar om utrymmet; men Cusks tonläge är varken satirikerns eller den upprörde pamflettörens, hon återger de olika samtalen och monologerna torrt och precist, utan att döma, men med skoningslös uppmärksamhet på varje ords betydelse och värde. Det kräver noggrann läsning och leder till många skratt!
På ett annat plan handlar det hela om just läsning, alla de som i romanen talar om för Faye hur hon skriver läser ju i själva verket in sig själva i hennes böcker, så som vi alla gör när vi läser, vår livssituation avgör hur vi uppfattar en bok. Jag måste dock tillstå att jag trots många lysande enskildheter värderar denna tredje del lägre än de två tidigare, det beror på att Faye här inte bara är en spegel för andra, utan även för Cusk själv. De tidigare böckerna handlade om både liv och litteratur, i denna pratar alla om litteratur, i synnerhet om den författarroll som Cusk utvecklat och brottas med. Det blir ibland en inåtskruv för mycket, i alla fall för mig.