Berättare i Saara Turunens roman Sidopersonen är en ung kvinna som inte är huvudperson i någons liv, knappt sitt eget. Hon bor för sig själv, har gått flera konstnärliga utbildningar, drällt i vita klassrum som hon själv säger, och fått en roman utgiven.

Men för hennes föräldrar är detta inte mycket, hon gör ju ingenting, slöar bara, kan inte försörja sig och boken Var nu sådan där är inget jämfört med de barn hennes systrar alstrar. Till yttermera visso får hon nedgörande kritik i landets största tidning, recensenten har aldrig läst något så bedövande tråkigt, en berättelse om hur ett kvinnligt jag blir till.

Just så blev Turunens första, sedermera prisbelönta roman mottagen och när hon nu skrivit sin andra kan den från en enögd kritikers synvinkel nog se ut som ännu en roman om hur ett kvinnligt jag blir författare. Men läst genom berättarens ögon är den en underbart rolig och skarp vidräkning med ett samhälle där det gäller att säga så lite som möjligt medan man – män! –  utövar makt i det tysta och verkar genom att skapa skamkänslor hos den som ska hållas på mattan.

Berättaren, som aldrig får ett namn, skäms hela tiden, över sitt hår och sin kropp, över att hon inte har barn och inte kan laga sin egen cykel, över att hon får dålig kritik. Hon är en som upplever sig stå vid sidan av, passar andras ungar, skriver ensam, befinner sig utanför litteraturens breda, manliga mittfåra. Det är en dyster bild som målas upp, något tål den att beklagas, men mer att skrattas åt.

Turunen är inte bara romanförfattare utan också dramatiker och det märks på hennes förmåga att skapa små vardagliga situationer och scener som nästan omärkligt växer till fars. Berättaren går på möte i bostadsrättsföreningen, det är hon och en rad äldre män som är där. En av herrarna vill installera en lyftanordning för rullstolar; det blir bråk eftersom några andra hävdar att trapphuset är för trångt, men kanske har förslagsställaren aktier i en rullstolsfirma för lyftanordningen blir installerad utanför porten och används aldrig eftersom inga rullstolar kan komma in i huset.

Endast en pudel som bor på andra våningen skickar då och då iväg en dusch urin mot lyftanordningen. På liknande vis använder Saara Turunen sin humor som vapen mot företrädare för ett förstelnat patriarkat, vare sig de kommer för att installera en tvättmaskin eller är kvinnliga ”litteraturmänniskor” som ställer frågor om nästa romanprojekt i stället för att vilja prata om den bok som finns och som verkligen är värd att prata om och njuta av.