Det finns en ny sorts jag-roman där berättaren, jaget, inte är en huvudperson som sätter sig själv i centrum utan i stället fungerar som ett slags projektionsyta för andras utsagor. Den mycket uppmärksammade Rachel Cusks senaste tre romaner är av det slaget. Lizzie i Amerikanska Jenny Offills ”Väder”, kan påminna om Cusks berättare Faye men hon är en varmare själ: där Faye avlyssnar andra på svalkande avstånd och så skapar en bild av sin omvärld, blir Lizzie indragen i andras liv, hon är vidöppen för allt omkring henne som ger anledning till oro.

Lizzie är bibliotekarie, ledningen har delat ut en broschyr med råd om hur besvärliga låntagare ska hanteras, men varken de förvirrade original eller de krävande universitetslärare hon försöker hjälpa passar in i de kategorier som listas i broschyren. Hon har dessutom fler som behöver henne: en man, en son, en drogberoende bror med vanföreställningar, en mamma och en väninna som har skapat en podd men inte klarar av att svara på alla de lyssnarmail som strömmar in. Där befinner sig alltså Lizzie, mitt i en storm av frågor, krav, rädslor och välgrundade profetior om jordens snara undergång. Vilken slags berättelse finns det plats för i en sådan värld?

Inte för en historia med början, mitt, slut och välavgränsade gestalter. I stället fångar Lizzie sin splittrade värld i fragment, lösryckta iakttagelser och korta meddelanden. Hennes berättelse är med andra ord lik den värld hon lever i, där människor kommunicerar, eller bara sänder, via sociala medier, twitter, sms och mejl och där möten irl är korta och därför heller aldrig ger mer än glimtar av en människa, men däremot erbjuder massvis med tecken på allt som inte fungerar i samhället: sjukvården, presidenten, skolan, miljön, demokratin, vädret, vintrarna som blir allt varmare och bjuder på underbara dagar för möss men inte för människor.

Låter det dystert? Det är i alla fall svårt att inte få en växande klump i magen under läsningen, men vad är litteratur bra för om den inte får oss att se det vi helst blundar för? Och Lizzie väcker inte bara oro, hon har en fantastisk förmåga att se humorn i eländet och att fånga sin egen och andras personlighet på bråkdelen av en sekund. När hennes son var mindre och hon en gång skällde på honom frågade han om hon var säker på att hon var hans mamma, ibland kändes hon inte bra nog för det. ”Han var bara ett barn, så jag släppte det. Och nu många år senare, tänker jag inte mer på det än kanske en till två gånger om dagen”.

Det är sådana one-liners som gör att Lizzie kommer nära, som i ett verkligt samtal, hon har ett ”slösaktigt hjärta” och hon är inte försiktig med det. Så är det också med ”Väder”, den är kort men så frikostig med skarpa och roliga iakttagelser som sammantagna lyckas skapa en helhetsbild av det moderna livets alla anledningar till oro, allt det vi försöker hålla i schack genom att leva bäst vi kan i vardagen. Vi kan till exempel göra en lampa av en burk tonfisk i olja som brinner i två timmar utan att förstöra fisken. Hur? Den som läser boken får veta.