Nu har Ruben Östlund sällat sig till den celebra skaran som kan möblera vardagsrummet med två gyllene palmer, däribland storheter som bröderna Dardenne, Francis Ford Coppola, Ken Loach och faktiskt – för länge sedan – en svensk till: Alf Sjöberg.

Den gamle ”ski-bummen” Ruben Östlund kom in i branschen med gott självförtroende 2004 (”Gitarrmongot”), och har sedan dess utmanat kollegor med uttalande som att ”Jag jobbar hårdast i branschen” och nu senast ”Danskarna är dåliga på att göra film” men han har alltid backat upp sin kaxighet med kvalitet.

Filmvärldens främste beteendevetare

Han levererar på samma nivå som han skroderar. Nu har branschens största ego sannolikt blivit ännu större.

Men har man skapat film som ”De ofrivilliga”, ”Turist” och ”The square” har man all rätt att slå sig för det cineastiska bröstet. Som filmvärldens främste beteendevetare har han med sina intrikata samhällsbetraktande dramer klätt av människodjuret in på bara mässingen, skapat en närmast unik igenkänning, marinerad i en duktig portion primär- och sekundärskam.

”Triangle of sadness” är till största del en hejdlöst rolig drift med hierarkier, olika valutor (skönhet, pengar) och andra maktstrukturer. Det är publikfriande humor mixat med hårdslående – om än inte alls subtil – politisk satir.

Nä, Östlund har väl aldrig varit de små gesternas man, men den här gången tog han verkligen i från tårna, skapade en spektakulär filmupplevelse som fick salongen vid premiären att gunga av skratt – och sedermera juryn att räcka fram filmvärldens finaste pris.