– Vi lever i ett skräckslaget samhälle. Det finns mycket rädsla och många försvarsmekanismer, säger Julia Kristeva.
Julia Kristeva räknas som en av vår tids stora tänkare och befinner sig i Sverige för att delta på en konferens anordnad av The Kristeva Circle. För feministisk teori, särskilt den franska traditionen som präglas av idén om feminin skrift, så kallad écriture féminine, har Julia Kristevas tankar, där hon kopplar samman psykoanalys med semiotik och framhåller den kvinnliga erfarenhetens språk, varit banbrytande. Hon var också den som 1969 introducerade intertextualitetsbegreppet i litteraturvetenskapen: ingen text är autonom utan uppstår i dialog med andra texter.
Kosmopolitismen som ideal
I sin senare forskning har Julia Kristeva, med utgångspunkt i sin egen känsla av främlingskap som bulgarisk invandrare i Frankrike, utforskat erfarenheten av att vara den andra. Hon har intresserat sig för migration, religion och nationalism och idogt förespråkat kosmopolitismen som ideal: att bli kosmopolit är att höja sig över nationen och uppgå i något större. Det kräver att vi kan förlika oss med främlingskapet, och den främling som Kristeva menar bor i oss själva.
Kristeva menar att samtidens sekularisering skapat ett tomrum och att den politiska turbulens Europa nu befinner sig i, med ökad främlingsfientlighet, nationalism och terrorism, delvis går att härleda till en kollektiv saknad av tro och ideologi.
Tomrummet efter tron
– Jag tror att vi kan bemöta politikens misslyckande, eller politikens svårigheter, genom att satsa mer på forskning och kultur. Vetenskap och kultur är har ersatt religionen i Europa. På gott och på ont, men det är vår kraft. Europas brytning med religionens traditioner är världsunik.
Julia Kristeva säger att brytningen med religionen möjliggjort frigörelse för flera förtryckta grupper: kvinnor, slavar och barn, och kallar detta för något enormt.
– Men samtidigt var vi oförmögna att ge den europeiska befolkningen nya ideal. Jag menar att ungdomen är missnöjda med idealen; det råder ett slags idealens sjukdomstillstånd och ungdomar är därför lätta villebråd för totalitära ideologier. Detta ser jag som en av modernitetens stora apokalypser, säger Julia Kristeva.
Längtan efter ideal
Samtidigt tror hon att man i Europa, upplysningens vagga, faktiskt har potential att tackla dessa apokalyptiska tendenser.
– I Europa har vi medlen att hjälpa människor och att svara mot terrorismen bättre än på andra platser, att tillmötesgå det här behovet av tro, och försöka nå ungdomens längtan efter ideal. Jag är en energisk pessimist, säger Julia Kristeva.
Konsten som sublimerad religion
Hon hyser stor tilltro till tankens och konstens kraft. I ett samhälle utan gud måste konstnärerna, författarna, psykoanalytikerna och de intellektuella ta sitt ansvar.
– Den psykiska aspekten och erkännandet av det religiösa behovet för att kunna förändra, är väldigt viktigt. Freud sade att religionen inte kan ersättas: det finns inget substitut. Religionen måste i stället sublimeras, förädlas. Hur ska den sublimeras, då? Genom att ifrågasätta, problematisera och genom konsten. Konsten och litteraturen. Bob Dylan och jag, säger hon och skrattar.
Känner släktskap med Bob Dylan
Vi träffas dagen efter att Bob Dylan tilldelats årets Nobelpris i litteratur. Julia Kristeva berättar att hon känner ett visst släktskap med Dylan: de är båda födda 1941, ormens år enligt kinesisk kalender. Ormar sägs vara intellektuella och passionerade. Dessutom har både hon och Bob Dylan under sina liv jobbat på att vidga litteraturbegreppet.
Julia Kristevas ansats är anspråksfull, i sina texter såväl som i sina tankar rör hon sig obehindrat mellan politik, psykoanalys, religion och litteratur och sedan 1960-talet har hon inspirerat forskning inom humaniora och samhällsvetenskap över hela världen.
Den inre resan
Hon anlägger ett psykodynamiskt perspektiv på samtidens problem: blickar inåt för att förstå omvärlden. För att exempelvis förstå främlingsfientlighet gäller det att hitta främlingen inom oss själva och förlika oss med denne.
– Vi måste öppna våra egna gränser och resa genom oss själva för att se hur vi själva påminner om de andra. Hur vi hotas av samma problem som de, och hur vi framöver kan hitta rätt sätt att mötas. Jag kallar detta je me voyage: jag reser genom mig själv, säger Julia Kristeva.