Unge Bronx-bon Bobby åker till LA för att börja jobba hos sin morbror, den mäktige filmagenten Phil Stern (Steve Carell), som är hej och tjenis med filmhistorien största namn, som Gloria Swanson, Ginger Rogers, Billy Wilder, John Ford.

Men det är inte någon av dem som Bobby faller pladask för, utan morbroderns snygga sekreterare Vonnie (Kristen Stewart) – vilket enligt beprövad Allen-logik leder till en hel problem. Passion är ju som bekant inte någonting enkelt i Woody Allens värld, snarare en given, men ändå njutbar, källa till konflikt, och trots att de flesta av hans senare filmer har varit lite för godmodiga har han – oftast – den goda smaken att sluta i melankoli.

”Café Society” utgör ett svårt fall av nostalgi och längtan. Inte efter en plats, utan en tid då film gjordes på ett annat vis, betydde något annat, något större för publiken. Alltså det svårdefinierade begreppet Filmmagi, som i och för sig stammade ur en krass dog-eat-dog-business, som den kallas här.

Bobby (Jesse Eisenberg) lär sig sakta att manövrera i den nya världen men inför Vonnie är han alltid den dyrkande hundvalpen.

Följaktligen har fotografen Vittorio Storaro, när kameran ser ur Bobbys subjektiva vinkel, lagt ett mycket svagt vaselinfilter över närbilderna på Vonnie – ett skimmer som sedan försvinner när bomullen tagits från Bobbys ögon. Vilket ju är en kul liten detalj.

Det är för övrigt inte vilken kattskit som helst, fotografen alltså, som Woody Allen jobbar med den här gången. Vittorio Storaro var plåtslagare för såväl ”Apocalypse” som ”Sista tangon i Paris”, och för en hel del andra kända titlar, och ger här Allens Old-Hollywood-fantasi rätt slags strålglans.

Vi befinner oss alltså i ett mycket bekant Woody Allen-land med biograffetischism, en käbblande judisk familj, otrohet, religionsdiskussioner och dråpliga maffiosos. Och så är naturligtvis ett regnigt Manhattan alltid att föredra framför ett soligt Hollywood.

Woody Allen är trots sin höga ålder på 80 år, en av världens mest produktive regissörer. Frekvensen är hög, minst en film per år (och förra veckan var det dessutom USA-premiär på hans nya TV-serie) vilket sannolikt påverkar kvaliteten. Cyklerna mellan hans riktigt begåvade filmer blir längre, mellanrummen fyller han med mer eller mindre försumbara komedier vars huvudsakliga syfte nog är att fungera som balsam på hans existentiella klåda.

”Jag skapar film, alltså lever jag”. Har han sagt. Nästan.

Och det gäller att leva så mycket som man kan, för sedan är det slut:

Judar tror ju inte på ett liv efter detta. Den roligaste sekvensen i ”Café Society” lutar sig just mot denna judendomens mytologiska brist.

I en sidohistoria döms Bobbys bror till döden och konverterar till kristendomen, eftersom den erbjuder en bättre efter livet-deal, vilket leder till en i dubbel bemärkelse kvick diskussion kring meningen med livet.

Om någon annan, okänd, manusförfattare hade skrivit den här passagen – och några av de andra fyndiga enradarna – hade jag kunnat förkunna en ny dialogbegåvnings födelse. Nu är det ju bara gamle Woody, som säger samma saker han i princip alltid gjort, om än med några nya glosor.

Lite orättvist kan tyckas, men så är det att vara äldst i gamet, ingen hyllar en när man gör det som alla vet att man är en fena på.

Speciellt inte när man har gjort det mycket bättre förut.