”Calvary” inleds en söndag i biktbåset i en liten bykyrka på Irland, där Fader James blir hotad till livet. Mannen bakom biktgallret berättar att han vid sju års ålder, och de följande fem åren, blev sexuellt utnyttjad av en katolsk präst. Förövaren är död sedan länge, så nu tänker mannen ta hämnd genom att istället mörda den erkänt reko och älskade Fader James. Han ger prästen en vecka på sig att ta adjö av sina nära och kära.

Det är ett genialt anslag som ger den här högst egenartade historien om synd och förlåtelse en rejäl rivstart. Fader James vet själv vem han kommer att möta där på stranden nästa söndag men yppar det inte för vare sig oss eller den flock av udda församlingsmedlemmar som vi möter under kommande dagarna.

Det är den smått debile slaktaren, hans otrogna fru, hennes brutale älskare, den desillusionerade snobben, den kokainsnortande läkaren, den manlige prostituerade, porrmissbrukaren och några till. Ja, det är kanske inte ett helt genomsnittligt befolkningsunderlag, snarare en medvetet skruvad bild av ett på ytan religiöst samhälle där religionen reducerats till tomma gester och ritualer.

De nästan stiliserade birollerna matchas av en exakt och skarp dialog och en galghumor som är lika kärv och obönhörlig som den irländska naturen som bildar mäktig fond för prästens golgatavandring.

Under veckans gång ser vi en långsam scenförändring där den från början hårda men hjärtliga tonen i församlingen blir allt mindre hjärtlig, och fler och fler tar chansen att ifrågasätta styrkan i prästens tro. Detta inte helt olikt scenerna i Bibeln där Jesus frestas av djävulen att växla in sin övertygelse mot ett mer friktionsfritt liv.

För visst är detta ett slags Kristus-berättelse, där Fader James tvingas rannsaka sin tro och lida för sina medmänniskors, eller kanske snarare sina medprästers, synder (filmens titel är för övrigt ett annat ord för golgata).

Fader James slutliga öde ska självklart inte avslöjas här, för trots att tankegodset räcker gott till att hålla engagemanget vid liv har ju ”Calvary” dessutom ett spännande who-dunnit-spår som får mig att lyssna extra uppmärksamt efter vad som sägs, och vem som säger det.

Extra tyngd får det tack vare den alltid övertygande närvaron hos huvudrollsinnehavaren Brendan Gleeson. Här gör han en melankolisk soloåkning som sannolikt är en av hans främsta i karriären.

Nå. ”Calvary” tar alltså avstamp i vissa katolska prästers vidriga faiblesse för att våldta de barn de är satta att själavårda, och visar på vilka konsekvenser det kan få, personliga och samhälleliga. Det är såklart inget litet och lätt ämne att bearbeta, risken att gå ner sig i sentimentalism eller melodrama är överhängande, men John Michael McDonagh (regi och manus) tar sig an det med imponerande förnuft och känsla.

Även om den mäktiga katolska kyrkan får ta en del välförtjänt stryk här, är det inte andligheten eller religiositeten som är i skottgluggen, snarare är ”Calvary” en subtilt sedelärande skröna som försöker återupprätta en humanistisk och altruistisk människokärlek – som väl en gång för länge sedan ändå utgjorde kärnan i kristendomen.