”Jag tänker vara trevlig ikväll”, sa värden Ricky Gervais när han öppnade 2016 års Golden Globe-gala. Han fortsatte sedan med att dra ett skämt om Caitlyn Jenners bilolycka där en person dog. Att kalla reaktionerna i rummet ”blandade” är en underdrift.

Detta var naturligtvis väntat. Man brukar säga att Golden Globe är en fingervisning om kommande Oscarsvinster men det ska man inte ta för hårt på, Golden Globes är vansinnigt oförutsägbara, vilket är det som gör galan kul (hur kunde ”The Martian” få pris för Bästa komedi till exempel? Det är bananas!). Det känns därför helt logiskt att man väljer att profilera sig som den mer överraskande och coola galan snarare än den traditionella, tunga och eleganta.

Det är mer fritt fram för skoj, trams och spontanitet. Som att låtsastjura när man förlorar (”Veep”) eller läsa nominerade medan man bär stora, fula skojglasögon (Mark Wahlberg och Will Ferrell). Och enligt den logiken är Ricky Gervais en perfekt värd – fräck, orädd och någon som konstant påminner publiken om att Golden Globes ändå är ett slags tröstpris eller övningspris inför den stora galan. ”Om du vinner ikväll så kom ihåg att ingen bryr sig om ditt pris lika mycket som du gör”, sa Ricky Gervais. ”Bli inte känslosam, det är bara pinsamt. Det här priset är, inte för att vara taskig, värdelöst.”

Detta stämmer såklart inte, en Golden Globe är ett betydelsefullt pris. Att Alicia Vikander nominerats i två tunga kategorier (Bästa kvinnliga huvudroll och Bästa kvinnliga biroll i ”The Danish Girl” och ”Ex Machina”) är ett stort erkännande och en öppen dörr till Hollywood. Men galan är som sagt också oförutsägbar och den största chocken var ”Mozart in the Jungles” vinster. Priset i kategorin Bästa komediserie var oväntat precis som Gael Garcia Bernal för Bästa skådespelare. Jeffrey Tambor (”Transparent”) var den annars så givna vinnaren. Så väntad att Aziz Ansari låtsades läsa boken ”How to lose to Jeffrey Tambor with dignity” när hans namn lästes upp bland de nominerade. Gael Garcia Bernal gav istället kvällens mest oplanerade tal.

Vad beror oförutsägbarheten på? Den stora skillnaden mellan Golden Globes och Oscars är juryn. Det är utländska journalister som röstar fram Golden Globes-vinnarna medan det är inhemska amerikanska tungviktare och branschfolk som bestämmer vem som ska få den åtråvärda guldstatyetten. Det gör utgångspunkterna för de båda prestigefyllda prisutdelningarna skiljer sig aningen åt i fråga om tycke och smak. Branschen tycks strategirösta mer medan de utländska pressrepresentanterna är mer benägna att bortse från status och sammanhang.

Men vissa saker är tyvärr väntade. I vanlig ordning var det till exempel snubbarna som spexade och tjejerna som fnittrade, i alla fall i fråga om nomineringspresentationerna. Jamie Fox skojade om sitt skägg, körde ett obegripligt internskämt mellan sig själv och Will Smith, dansade lite och höll låda medan Lily James endast fick läsa namnet på de nominerade i kategorin Bästa musikkompositör och så var hennes insats förbi.

Roligast var Ryan Goslings och Brad Pitts fejkade gnabb där Gosling spelade tjurig över att behöva dela scen med Pitt. ”Bara jag får läsa vinnaren är jag nöjd”, sa Gosling. ”Vi ska inte presentera vinnaren”, sa Pitt. ”Vad är det här typ Montessori? Alla vinner, alla är lika mycket värda?”, kontrade en upprörd Gosling. Stallone tackade sin ”låtsaskompis Rocky Balboa” för att han är ”den bästa vän jag någonsin haft” och verkade faktiskt mena det i kvällens värdigaste tal för priset som Bästa biroll i film. Otippat. Som sagt.