Filmen börjar med en dröm, Arthur Harrison (Josh O’Connor) slumrar till på ett tåg någonstans på den italienska landsbygden. Det är 1980-tal, eller kanske ingen era alls. Han vaknar och börjar mumla om näsor. Det kan tyckas fullkomligt irrelevant men ingenting i den här filmen är vad det verkar.

Alla sidospår, blandningen av olika bildspråk – till och med trubadurer som brister ut i sång – rör sig mot ett gemensamt mål som blir tydligt först i filmens sista, chockerande scen.

Näsor spelar till exempel en roll, om än på ett metaforiskt plan. Arthur har en märklig förmåga att nosa upp gömda skatter – hans tveksamma yrke är gravplundrare. Det vill säga, någon som rör sig mellan de levande och döda.

Så där håller filmen på, strösslar symbolik omkring sig i varenda scen. Men den är inte en tung film för det, tvärtom så sjuder den av liv. Berättelsen som börjar påfrestande långsamt, handlar till syvende och sist, om att ta vara på sin stund på jorden.

Annars kan man bli som matriarken Flora (en mäktig Isabella Rossellini), fast i det förflutna. Eller som idioterna i Arthurs rövarband, som bara fantiserar om framtiden, då de ska bli rika. Och Arthur själv? Han letar fortfarande efter sin plats i nuet och i världen med minnet av sin försvunna, älskade Beniamina ständigt närvarande.

Hon är den röda tråden här. Bokstavligen alltså, på hennes röda stickade klänning har en maska gått upp, som binder henne till jorden. Den klänningen, som så mycket annat som tycks trivialt i filmen, ska komma att spela en vital roll. För som sagt, filmskaparen Alice Rohrwacher strösslar med symboler.

Men det gäller att inte leta för hårt utan bara flyta med på den drömska, slumriga, melankoliska och ständigt överraskande resan. Rohrwachers vet precis vart hon är på väg och det är en fröjd att få följa med.