Tennisproffset Art Donaldson (Mike Faist) har tappat stinget. Det bekymrar hans tränare Tashi (Zendaya), som också är hans fru. Vad värre är så tycks frun finna honom mindre attraktiv när han spelar dåligt. Hon anmäler Art till en turnering där motståndaren visar sig vara Patrick (Josh O’Connor), som är Arts tidigare bästis och Tashis ex-pojkvän. Genom tidshopp och flashbacks förstår man att det är mycket som står på spel när matchen börjar.

Tennis är en sport som många intellektuella ägnat tid åt. Den amerikanska författaren David Foster Wallace (1962-2008) beskriver den som världens vackraste, men också den mest krävande. ”Challengers” tar fasta på detta. Den visar intensiteten i sporten och den fysiska prestationen den fordrar. Faktum är att filmen är fysisk på alla möjliga sätt: kameran dreglar över glansiga, nakna kroppar och zoomar in på svettdroppar som faller från huden. Till och med kläderna (framtagna av modeskaparen JW Anderson) accentuerar muskulösa armar, tajta rumpor och synliga bulor. Det hela osar sex. Men är det sexigt? Nja.

Som mest slår det gnistor om mellan de två manliga huvudrollskaraktärerna. Blickar, sneda leenden, ben som skrevas. Kanske är det inte konstigt. Med filmer som ”A bigger splash” (2015), ”Call me by your name” (2017) och ”Bones and all” (2022) har regissören Luca Guadagnino gjort sig känd för komplexa känslor och okonventionella kärleksyttringar. Han tycker om att plantera minst en ”chockerande” sexuell scen per film. I ”Call me by your name” involverade den en persika. Här är det en spektakulär kyss mellan tre personer.

Men ”Challengers” är för tunn för att lämna ett bestående intryck. Slow motion-scenerna för frekventa, tidshoppen för många. Tyvärr är en för lång match på teve lika tråkig som en för lång match på film – hur svettig och halvsexig den än är.