Redan inledningsscenen osar av hot om våld. En man kör sin cab alldeles för fort på en grusväg, hans passagerare tjuter av skräckblandad förtjusning.

Jag fylls av förväntan på Hollywoodveteranen Sarah Gyllenstiernas långfilmsdebut. Att den ska säga något intressant om människan, om manligheten, om att döda? Länge sitter jag som ett förhoppningsfullt barn på julafton och tolkar välvilligt.

Jakt kan beskrivas som en gryta kokad på ”Jägarna”, ”Exit” och både ”Hunger” – och ”Funny Games”. Stoppa in tre rika män med jägarlicens i en stuga nånstans i en svensk skog. Det kommer förstås bli obehagligt. Civilisationen skal ska spricka och åtminstone någon måste dö.

Magnus Krepper och Jens Hultén spelar de gamla jaktkompisarna Greger och Henrik. Med på jakthelgen är Gregers yngre kollega Alex (Ardalan Esmaili), som med sprillans ny jaktlicens och jägarutstyrsel ska fälla sitt första djur.

Till en början är dynamiken mellan de erfarna jägarna och nybörjaren vansinnigt intressant. De äldre männen har ett nästan erotiskt förhållande där omtanke och våld ligger omlott och det är omöjligt för en utomstående att navigera rätt. Nervöst försöker den unge Alex vara med i den råa och grabbiga jargongen, men det blir alltid fel och leder till tystnader som är mer än pinsamma.

Esmaili har nerverna på utsidan, obehaglighetsexperten Magnus Krepper uttalar med självsäkert lugn plattityder om att dödande får en att känna sig levande, och Jens Hulténs rollfigur vill man ge på käften och krama om på samma gång.

Så småningom tappar filmen greppet om sig själv och publiken. I jakt på stämningar har både berättande och gestaltning slarvats bort. Att fågelsången tystnar och djuren försvinner är en avgörande vändpunkt, men det märks knappt. Skådespelarna får helt enkelt tala om det. Vad som händer med den unga outsidern Alex efter ett par dagar i skogen är förvisso oväntat, men också obegripligt.

När historien haltar blir den både löjlig och långtråkig, hur mycket Esmaili än darrar som ett asplöv under den urspårade jakten.