Det är naturligtvis fint att se mogen kärlek på film. Så får man väl ändå kalla det när huvudrollsinnehavarna är sextioplussare och firar fyrtioårig bröllopsdag?

Det tål att nämnas – skildringar av par som åren svetsat ihop och filat ned, som fortfarande kan se på varandra med ömhet genom rynkor och ålderskrämpor, dominerar inte inom den romantiska komedin direkt. Så synd då att regissören Niclas Bendixen valt att luta sig mot klichéer.

Gerda (Bodil Jørgensen) och maken Kristoffer (Kristian Halken) reser till Rom, en stad Gerda inte satt sin fot i på fyra decennier. Hon vill se kultur och njuta med alla sinnen. Han vill mest klaga och äta biff.

Anledningen till att Gerda undvikit den eviga staden är inte bara det bekanta livspusslet med jobb, familj, förpliktelser, utan också svenska konstläraren Johannes (Rolf Lassgård) och kärlekshistorien som fick ett abrupt slut. Nu springer de på varandra igen, vilket kickar igång känslor och tankar kring vad som hade kunnat bli.

Det är svårt att säga vad som är tråkigast, det italienska klichéerna med operasjungande sopåkare och referenser till ”Prinsessa på vift” eller de trötta manstyperna som smågrinig och handfallen make, fullständigt beroende av att frun styr upp tillvaron åt honom och ständigt brunstig älskare, en livsnjutare som dyker upp med ett leende och en vinare mitt i natten (inte olikt Lassgårds roll i ”Andra akten”). Kom igen.

Konstälskaren Johannes, som alltså ska ha bott i Italien i över fyrtio år, kan inte ens uttala Michelangelo rätt. Det är en minimal detalj förstås men i en film som stödjer sig på klichéer är det detaljerna som skiljer ett lyckat skämt från ett dåligt.

Ännu tröttsammare är att det i slutändan är Gerda som måste förlösa männen medan det som förlöser hennes egen kreativitet är själva staden Rom. Man hade önskat att filmen hade mer…tja, mognad än så.