Den härdade fotografen Lee (Kirsten Dunst i elitform) och reportern Joel (Wagner Moura) är på väg mot Washington D.C. i hopp om en intervju med presidenten. I släptåg följer en gammal och halt murvelkollega (Stephen McKinley Henderson) och en ung färskingfotograf (Cailee Spaeny).

På resans väg dokumenterar de krigsbrott och hotas att själva bli dödade. Krigets galenskap blir värre och svårare att förstå för Lee och hennes team ju närmare de kommer maktens huvudstad. En resa mot ”mörkrets hjärta” som påminner om ”Apocalypse now”.

”Civil war” ryktas vara den dyraste film som prestigeindiebolaget A24 producerat, med en prislapp på runt 50 miljoner dollar. Pengarna syns på duken med maffiga explosioner, tunga militärhelikoptrar och en ljuddesign som får kriget att ringa i öronen.

Tajmingen är dessutom nästan overklig. Under ett amerikanskt presidentvalår när inbördeskrig framstår som en logisk fortsättning på de senaste årens polariserande information- och kulturkrig.

Överraskande nog så handlar inte ”Civil war” om en armé av bonnläpps-karikatyrer i ”Make america great again”-kepsar som slåss mot en liberal elit i New York. Vad kriget handlar om förklaras aldrig och den ”neutraliteten” har fått delar av internet att gå i taket innan filmens premiär.

Britten Alex Garland slog igenom som romanförfattare med ”The Beach” och ligger bakom existentiella sci-fi-filmer som ”Ex Machina” och ”Annihilation”.

Med ”Civil war” ser han ett USA med en utomståendes blick, och tvetydigheten i den blodiga dystopin blir än mer skrämmande utan en tydligt ”god” och ”ond” sida.

Den medvetna ambivalensen stärker filmens ärende som fångar hur svårt det är att behålla sin mänsklighet i en värld utan kontroll. Med ”Civil war” har Garland gjort ett modigt val genom att undvika ideologisk populism till förmån för rå närvaro.