Applåder som pågick i mer än 10 minuter skapade rubriker efter årets filmfestival i Venedig. 11 minuter fick filmen Queer, 13 minuter till The Brutalist som sedan guldlejonvinnaren Pedro Almodóvars The Room Next Door slog med sina 17 minuter.
Filmkritikern Jan Lumholdt, som besökt filmfestivalen för 25:e året i rad, säger att längden på stående ovationer tappat sitt nyhetsvärde för länge sedan. The Guardians filmkrönikör undrar om det hela är en del av ett PR-maskineri. Även om fenomenet blivit något utskrattat av kritiker, så tror inte Lumholdt att applådlängden kommer kortas ner framöver.
– De som tycker det är roligt att skratta åt det kommer fortsätta göra det, de som inte alls fattar att det är någonting att skoja om kommer fortsätta stå där och klappa i sina aftonklänningar. Precis som tjuren Ferdinand under korkeken. De är så lyckliga, säger Jan Lumholdt.
Det oavbrutna klappandet på galapremiärer pågår ibland lika länge som ett avsnitt av serien Vänner. När Pans Labyrint visades 2006 under filmfestivalen i Cannes stod folk upp i 22 minuter och applåderade.
I klippet ovan får du svar på varför människor kan tänka sig stå upp och klappa så länge och vad det egentligen säger om filmens betyg.
