Deras sång klingar falsk, men är ändå stillsamt vacker.
”The end” utspelar sig efter katastrofen. En oljemagnat har flytt med familjen ner i en bunker, inredd som en högborgerlig lyxvåning. Sonen skriver pappans biografi, men framställer honom som filantrop, inte fossilskurk och mamman hänger målningar på bunkerns väggar. Det är absurt.
Hur gick det till när regissören Joshua Oppenheimer, som tidigare gjort de firade dokumentärerna om massmorden i Indonesien på 60-talet, hamnade i musikalgenren? Och varför sjunger skådespelarna falskt?
I videon berättar Joshua Oppenheimer om nya filmen.