”Ni beskrivs som en reaktion på den politiskt korrekta livsstilsfeminismen. Är det en motrörelse?”
Programledarens fråga fick Della Q-medlemmen Moa Wallin att skruva på sig i SVT:s Morgonstudion i onsdags. Svaret blev njae, inte riktigt, och det är inte första gången de traditionella mediernas frågeställning missar målet den här veckan.
Men visst går 2018 i konservatismens tecken. En ung, arg och konservativ årgång tar plats, konstaterade Fokus i veckan, och pekar på nya generationsstudier där värderingar om trygghet, familj och giftermål tagit över i en orolig tid.
Samtidigt märks en växande kulturkonservatism: En backlash mot peppig popkultur, en längtan efter substans och kvalitet. Efter ett 10-tal präglat av progressiva ideal och identitetspolitik har pendeln slagit tillbaka, och förändrat både maktperspektivet och vem som är rebell.
Den främsta upprorsmakaren just nu är Della Q, en självutnämnt livsstilskonservativ podcast, ledd av Moa Wallin, Anna Björklund och Bianca Meyer.
Trion har en skarp blick för smärtpunkter, och bråkar gärna med etablerade sanningar om jämställda löner, kroppsaktivism eller om det verkligen är bra att ha sitt barn på dagis.
Podcasten avhandlar alla tänkbara ämnen, från Palmemordet till judisk tro, men det är just runt de feministiska frågorna fokus hamnat i veckan, efter att Greta Thurfjell lyft den konservativa trenden, och sin egen lockelse till den, i ett personligt reportage i Dagens Nyheter.
Sedan dess har kritiken gått som ett självspelande piano av aggressiva överord: Della Q och Greta Thurfjell går extremhögerns ärenden (Aftonbladet 22/10). De är anti-feminister(Expressen 24/10), troll-kramare (ETC 23/10), bortskämda småflickor (SvD 24/10).
En kritik som rymmer en ironi, eftersom den bygger på ett missförstånd: Della Q:s udd är inte nödvändigtvis kopplad till anti-feminism, men definitivt till deras kritikers förutsägbarhet och moralism.
Upproret möjliggörs av en mångårig konsensus i kulturdebatten, där värderingar om mångfald, jämställdhet och tydliga ideal om hur man bör leva ofta gått före det komplexa eller stötande. Det har skapat en nidbild av ett självgott, moraliskt överlägset kulturetablissemang, som nu möts av en revolt.
Lyssnar man på Della Q är det svårt att känna igen sig i beskrivningarna av en stockkonservativ megafon. Snarare motsatsen, podcasten känns som en genomtänkt provokation, ett långfinger mot upplevda pekpinnar om en god feminism.
“Jag är inte så intresserad av att säga till andra kvinnor hur de ska leva”, som Moa Wallin uttrycker det i Morgonstudion, och förklarar att hon vill kunna ta beslut om sitt privatliv utanför de feministiska idealen.
Och hade Della Q föreläst om en rättrådig konservativ politik hade de varit lika tråkiga som dem de kritiserar: Udden ligger snarare i respektlösheten, att de gör som de vill.
”Det finns en sorts förbjuden lockelse i konservatismen som gör att den, för ett barn av pk-generationen, ironiskt nog framstår som ny och spännande,” skriver Thurfjell, och fångar kärnan i konflikten.
Della Q:s kritik kommer absolut från höger, men driver inget tydligt politiskt mål. Snarare tycks de slåss mot en etablerad konsensus, och för en intellektuell rörlighet.
Den gör att såväl Della Q som Greta Thurfjells case snarare stärks än slås sönder av de dramatiska reaktionerna: När Thurfjell delar sin text på Twitter konstaterar hon glatt att den ”redan hunnit göra folk både livrädda och iskalla”. Della Q missar å sin sida aldrig ett tillfälle att lyfta fram tillmälen om att de är ”högertroll” eller den ”nya nazistiska tankesmedjan”.
Man är hellre ökänd än tråkig – till skillnad från debattörer vars byline så ofta förutspår budskapet att man knappt behöver läsa texten.
Vill man vara elak kan man beskriva podcasten som en kvinnlig motsvarighet till jag-vill-vara-farlig-killar som Frej Larsson och Simon Gärdenfors, självutnämnda rebeller som lever för att trolla pk-töntar. Men det finns mer i Della Q än tom provokation: Lockelsen ligger i det oförutsägbara, att man som lyssnare inte vet vart de är på väg.
Della Q kan lika gärna ta ställning för traditionella feministiska frågor som mot dem, både lyfta och attackera de livsstilsfeminister de sägs hata; och inta en djärv åsikt i ena avsnittet för att såga sin hybris i nästa. Det är uppfriskande i en tid av intellektuell likriktning, oavsett om man håller med dem eller inte.
I sina sämsta stunder landar podden i slö provokation, och den som söker kan hitta mycket att kritisera. Men att fulcitera det medvetet provocerande i såväl Thurfjells text som podcasten Della Q framstår som ännu slappare – och gör att kritiken om anti-feminism ekar tomt.
Driver man vänsterpolitiska idéer finns all anledning att känna sig hotad av livstilskonservatismen, men det kommer krävas betydligt mer än moralisk rättfärdighet för att stoppa den.