Det börjar så bra! En spännande nästan spiondoftande inledning, där den medelålders antropologen Paul Dédalus lämnar Tadzjikistan för att resa hem till Frankrike. Det blir trubbel i tullen, och i förhör börjar han berätta. “Tre minnen från min ungdom” är originaltiteln direktöversatt från franska, och det är mycket riktigt vad vi får, serverat i kapitelform.

Först en återblick på en hård barndom med en psykiskt sjuk mamma, sen en absurd historia från tonåren då Paul tillsammans med en klasskompis smugglar pengar och papper till ryska judar i Minsk. Allt detta är bra och ger mersmak. Sen tar kapitlet “Esther” vid. Paul är runt 20 och har lämnat den råkalla nordfranska staden Roubaix (som Desplechin själv kommer från, och ofta återvänder till i sina filmer) för studier i Paris. I Paris är Paul utfattig och sover på härbärgen, så fort han har råd med en tågbiljett åker han hem till Roubaix.

Esther är den snygga, blasérade tjejen som går i Pauls lillasysters klass. Hon får alla killar hon vill ha, men Paul lyckas snärja henne med sin självupptagna slyngelintellektualism.

Det är här någonstans som filmen självdör. Detta “kapitel” är nämligen ett ändlöst pendlande mellan Paris och Roubaix och försöker engagera mig i en fasansfullt ointressant kärlekshistoria. Paul blir mer och mer osympatisk, Esther blir ett ylande ynk utan riktning och man vill bara att de ska göra slut och gå vidare.

I sin iver att pressa in så mycket han bara kan, allt från blinkningar till grekisk mytologi, konsthistoria och Bibeln till skiftande berättargrepp och röster, tappar Desplechin greppet om vad som är intressant. Istället för att älta sin gamla ungdomskärlek hade han kunnat fokusera på det som är bra i den här filmen: relationen mellan syskonen Dédalus som alla hänger i samma ungdomsgäng i Roubaix på 1980-talet skulle räcka till en utmärkt film.

I en kort scen som är filmens absolut bästa, tröstar den deprimerade fadern sin dotter som är ledsen eftersom hon står i skuggan av sina krävande bröder. Dessvärre blir den såriga familjedynamiken snabbt avbruten för att istället lämna plats åt ännu en vända i Esthers och Pauls kärleksspel.

Jag blir inte särskilt medryckt av alla referenser till grekisk mytologi och konsthistoria, och att “De gyllene åren” är en så kallad prequel till Desplechins “My Sex Life… or How I Got Into an Argument” från 1996 och att Mathieu Amalric (kanske mest känd som Bondskurk) spelade Paul där med gör den inte till en bättre film. “De gyllene åren” blir tråkig och rörig, trots allt som talar för den.