Första mötet med den franske författaren Antoine de Saint-Exupérys klassiska barnbok ”Den lille prinsen” kom för min del först i de sena tonåren, introducerad av en dåvarande flickvän som slog fast att det var en själadjup skrift, som med sina lakoniska visdomsord talade lika mycket till de små som vuxna. Hon var som bekant verkligen inte ensam om den åsikten.

Själv tyckte jag mest att textens aforismer påminde om de man hittar i kinesiska lyckokakor.

Cirka hundra år senare kommer den här franskamerikanska filmatiseringen, signerad ”Kung Fu Panda”- och ”Svamp-Bob fyrkant”-regissören Mark Osborne.

Hollywoodskolad som han är ger han den timida berättelsen en rejäl upprumpning och låter grundhistorien bilda en bräcklig stomme i en större berättelse om en liten flicka som drivs hårt av sin fyrkantigt karriärtänkande mamma. Ett digert och välkalkylerat schema ska se till att tjejen får komma in på den åtråvärda elitskolan – och sedan ska vägen mot lyckad vuxenhet vara utrullad.

Mammans planer rubbas av att flickan blir kompis med den rufsige och knasige granngubben som visar sig vara den pilot som en gång i tiden träffade Den lille prinsen. Ja, ni vet, han störtar i öknen, får besök av pojken som efter att ha hoppat runt på planeter slutligen dimper ner på jorden där han får lära sig om livet.

Med en mer sentimental hållning till förlagan kanske ramberättelsen känns aningen blasfemisk men Osborne har onekligen skapat en lyckad mix av lekfull och naivistisk stop-motion och fullt galopperande CGI. Han och hans filmskapargäng jobbar hårt med konstraster, lättlästa men roliga.

Mammans och de vuxnas bokstavligt fyrkantiga värld där den ständigt påslagna radion rabblar procentsatser och börssiffror, ställs mot gubbens frodande Pettson & Findus-trädgård belamrad med prylar och skumma växter. Figurerna från de fragila stop-motion-bitarna som berättar bokens historia återkommer i 3D och får plötsligt eget liv.

Okej, i några omständigheter lyser Hollywood-skolningen igenom, alldeles för tydligt. Där är det tydligt att inspirationen kommer från nutida populära Disneyprodukter, snarare än den 73 år gamla bilderboken, och nog går den sista akten på Pixar-räls, men på det stora hela är det ändå en oväntat upplyftande upplevelse.

Steget från ”Kung Fu Panda” till Antoine de Saint-Exupéry kan te sig milsvida, och är det också, men om det är något som jänkarna är slipade i så är det ju just att kränga lyckokaksmanus medelst bedårande barn. Sålunda en i anden kongenial adaption.