Trettonårige Miki trakasseras dagligen av klassens värstingar, han har ingen pappa och dras dessutom med pinsamheten att hans mamma är polischef. När han går på Halloween-fest i en hopplös kinesisk superhjältekostym, som mest ser ut som en beige pyjamas, blir han plötsligt osynlig.

Det är ett vanligt upplägg för en ungdomsfilm, att Miki är och blir osynlig är inte ens övertydlig symbolik, det är ett förkroppsligande av hans känslor av att inte bli sedd.

”Den osynlige pojken” börjar som en präktig, men ändå snygg, moralkaka. Mikis nyvunna förmåga att försvinna öppnar givetvis upp för möjligheten att ge igen och han blir en osynlig hämnare som skrämmer skiten ur sina forna plågoandar. Men den här filmen stannar inte där, den klättrar över en genre-mur och blir faktiskt en väldigt rolig och ganska spännande superhjältefilm med såväl ryska agenter, som övernaturliga inslag och sårig familjehistoria.

Filmmakarna har dessutom gjort en rolig poäng av de krångliga omständigheterna med att ha en superkraft: att snabbt som fasen klä av sig när osynligheten kommer över en, och sen, ännu snabbare, hitta något att ta på sig när kraften går ur. Annars kan man plötsligt sitta naken i, säg, tjejernas omklädningsrum… Och vad händer om man har för vana att gå omkring naken i en råkall kuststad, jo man blir förkyld. Den osynlige hämnaren är med andra ord en tanig, naken pojke som snorar och nyser.

Fotot av Italo Petriccione är vansinnigt elegant och med ambitiösa och övertygande specialeffekter. Det är faktiskt riktigt coolt när Miki blir osynlig, även för en blaserad storkonsument av avancerat CGI.

Jag är på det stora hela mycket förtjust i ”Den osynlige pojken”, detaljerna är roliga, skådespeleriet charmigt och rollfigurerna väl utmejslade. Däremot är själva strukturen på historien i osmidigaste laget. Tillbakablickar blir så långa att man glömmer var man var från början. Dessutom hindrar det gulliga och humoristiska åtminstone en vuxen publik från att bli riktigt bortsvept i spänning. Ändå blir jag bortkollrad och smittad av filmens barnsliga berättarglädje.

”Ryssen” har sällan varit ryskare. Porträtten av de ondsinta vetenskapsmännen och militärerna från forna Sovjet är så överdrivna att de måste vara på skoj. En drift med gamla kallakriget-thrillers månne? Och när någon frågar Miki retoriskt ”Hur föreställer du dig Ryssland?” får vi genast svar genom en tillbakablick på ett lerigt landskap i trist snöfall.

Den unga kärntruppen av skådisar briljerar. Bråkstaken som trakasserar hela skolan med sitt paintballgevär, den valpiga Miki, mattesnillet med tjocka glasögon och öppen mun och så den hårt tuktade gymnasten som flyttat runt i världen i hela sitt unga liv. Barn som får vara kompetenta och modiga och vars världar tas på största allvar.

”Den osynlige pojken” sammanfattas bäst som en italiensk X-Men för ungdomar. Slutet skvallrar dessutom om en uppföljare, på sant superhjältefilmsmanér. Mycket riktigt; ”Il Ragazzo invisibile: fratelli” (Den osynlige pojken: brodern) är under inspelning. Den bara måste jag se!