Extra tydligt blir det att två europeiska nationer befinner sig i krig i och med att en så stor del av biennalen handlar om just nationalstater. En konstens olympiad brukar den kallas: länder har sina paviljonger dit de skickar den konst de vill visa upp och så får de mäta sig mot varandra. 

Men nu står den ryska paviljongen tom. Konstnärerna som skulle ställa ut där kände att de inte kunde göra det medan krig pågår. Och Ukrainas utställning är det som de flesta pratar om.  

Nu kom ju det fullskaliga kriget oväntat och snabbt, men i en rad paviljonger hade man redan innan bestämt sig för att kritiskt granska nationalstaten. 

Den nordiska paviljongen, där Finland, Norge, Sverige normalt håller till, har i år blivit den samiska paviljongen.  

Tre konstnärer - Maret Anne Sara, Anders Sunna och Paulina Feodoroff – försvarar sina samiska perspektiv. Anders Sunna gör det genom visa ett antal tablåer som berättar om han och hans familjs 50-åriga kamp med den svenska staten. 

Maret Anna Saras installation med renhud och renkalvars kroppar är som symboler för återfödelse. 

I den franska paviljongen hittar man för första gången en konstnär med algerisk bakgrund.  

Zineb Sedira har skapat ett antal rum där det ingår film och performance, där den franska nationen möter och krockar med den algeriska kulturen.   

Polackerna har i sin tur valt ut en romsk konstnär, Małgorzata Mirga-Tas. Hon har gjort tolv vävda tablåer, inspirerade av italienska fresker, som var och en representerar en månad i en polsk romsk familjs liv och vardag. Inte så öppet kritiskt som de samiska och franska utställningarna, men gemensamt har de en oerhörd närvarokänsla.  

Utöver det representeras exempelvis Storbritannien och USA för första gången av svart kvinnlig konstnär och Kanada av svart manlig konstnär.  

Så på många sätt är det här fortfarande nationernas konstarena. Men inte där de stolt tävlar mot varandra, utan där de granskas och nagelfars av minoriteterna.