Den här recensionen innehåller spoilers, sorry.

Tuvas (Josephine Bornebusch) föräldrar dör i en bilkrasch – en läckert kuslig olycka, filmad från motorhuvsperspektiv.

Hon hanterar sorgen genom att klä sig i vitt och hänga i sin vita lägenhet (väggarna, sofforna, telefonen – rubbet är vitmålat, täckt och tapetserat i vitt). Av en slump får Tuva reda på att hon är adopterad! Hon berättar chockat för en vitklädd väninna.

Kanske är jag dålig på att läsa av regissören Johan Lundhs färgstyrda symbolik, eller så är det bara så här välbärgade svenskar mitt i livet bor och ser ut – utan att jag haft koll på det.

Hur som helst drar Tuva ut på en roadtrip utanför storstan för att leta rätt på sitt biologiska arv. Hon kör närmare bestämt till grannkommunen – så dialekten från Dramaten som är obligatorisk i den lilla byn känns inte lika så malplacerad som de kan göra i många andra svenska glesbygdsrullar.

Tillsammans med gulliga dottern Saga (med ett spirande intresse för döda djur vid vägrenen) landar hon i en håla på den svenska landsbygden där ett allstar-lag av deckarskurkar vill vara med i matchen om att sabba Tuvas släktforskning. Den ögontjänande prästen, Tuvas brackige adoptivfarsa (han som alltid var frånvarande) och så en egen landsbygdsrepresentant för både incest och pedofili – som dessutom har mage att förbjuda sin son Marius att träffa Tuva, som han kallar ”stockholmskan”.

Paus för reflektion: Marius, Tuva, Saga? Varför låter det som en gästlista till ett klassdisco i Stockholms innerstad?

Nåja, ändå saftiga pluspoäng för att jag slipper nazister, tornedalsfinnar och våldtäktsmän (med tillhörande våldtäkt) som kärl för all svensk ondska. Och allt mumlande från snutar och journalister (eller valfri svennebanan med expertjobb) saknar jag inte särskilt mycket heller. 

Thrillern puttrar på likt en småtrevlig blandning mellan norrbottensvästern ”Jägarna” och Knutby-härvan. Lite såpopera ibland kanske, men ängsligheten som hänger över mor och dotter-förhållandet är trovärdig och genuint spännande.

Det finns dock ett rejält problem med manus: Tuva lider så mycket från ruta ett  – och lidandet eskalerar stadigt filmen i igenom – att hennes plågor får filmen att koka ut över hela klippbordet i tredje akten.

Allt elände känns nästan sadistiskt, men det trycker in poängen. Eller snarare frågan, som lyder: ”Vad gör den som söker om hon hånglat med sin egen bror och inser att resten av hennes nya släkt är oduglingar och psykopater?” Vad hade du gjort?

Jag kan ju bara tala för mig själv men jag skulle förmodligen slutat umgås med dem.