Flera kulturinstitutioner är osäkra på hur man gör för att integrera ett mångfaldsperspektiv i verksamheten. Detta trots att de under lång tid haft i uppdrag att främja just mångfald. Detta visar Myndigheten för kulturanalys nya rapport ”Vilken mångfald”.
Det råder oklarhet om mångfald främst handlar om ett varierat kulturutbud, eller om etnicitet och kulturell mångfald, eller om alla människors lika värde oavsett etnicitet, kön, sexuella preferenser med mera.
Mångfald ett paraplybegrepp
– Mångfald har blivit ett paraplybegrepp för alla de här politiska områdena. Det är inget problem i sig, men vad rapporten visar är att institutionerna är osäkra på hur de ska arbeta med den integrationspolitiska delen, den som handlar om att främja etnisk och kulturell mångfald, säger Klara Tomson.
Siffror från Myndigheten för kulturanalys från 2015 visar också att kultursektorn har lägre antal anställda än arbetsmarknaden i stort.
Så hur ska institutionerna bli bättre och säkrare på sin sak i mångfaldsarbetet?
– Framförallt handlar det om att få till en mångfald hos de som är ansvariga för rekryteringen, säger debattören och författaren Qaisar Mahmood till Kulturnyheterna.
”Vilka perspektiv behöver vi”
Qaisar Mahmood har bland annat skrivit boken ”Jakten på svenskheten” och tidigare varit huvudsekreterare i den integrationspolitiska kommitté som lades ned av alliansregeringen 2006. I dag är han avdelningschef på Riksantikvarieämbetet.
– Jag har varit här i fyra år och vi jobbar verkligen på att få in en bredd i ledningsgruppen. När vi får en vakans så tänker vi stenhårt: Vad saknas just nu, vilka perspektiv behöver vi?
Tove Dahlgren på stiftelsen Allbright jobbar med jämställdhetsfrågor i näringslivet. Hon håller med Qaisar Mahmood om behovet av mångfald på rekryteringsplats.
– Men först och främst handlar det om att det behövs sättas upp tydliga mångfaldsmål. Vad det är man vill mäta, handlar det om att vi vill ha en mångfald bland våra besökare, i personalen, eller både och?
Utbilda i normkritik
– Sen handlar det, som Qaisar är inne på, om att våga riskera mer. Vi umgås och trivs med liknande människor, där måste vi ändra oss och tänka om och rekrytera annorlunda. Och för att göra det måste man utbilda personalen i normkritik, säger hon till Kulturnyheterna.
Qaisar Mahmood tycker inte det är konstigt att man känner sig säkrare på människor som liknar en själv, och att man hellre anställer någon som man känner igen sig i.
– I slutändan handlar det ändå om magkänslan. De sista som är kvar är ofta lika kvalificerade. Vägen till en objektiv sanning är många olika subjektiviteter. Det är det mångfald handlar om, många olika berättelser, erfarenheter och uttryck. Så snarare än att utbilda människor i mångfaldsstänk handlar det om att det behövs många olika människor som har sina egna subjektiva historier att bidra med.
– Jag är själv subjektiv, säger han. Jag går mer igång på någon som kommer från miljonprogrammet och gillar motorcyklar än, säg, nån som kommer från medelklassförhållanden och gillar att åka skidor i Åre. Men båda behövs.