Efter tre veckors torka såg jag om filmen Livet är en schlager från millennieskiftet för att påminna mig själv om det innerliga Melodifestivalen har potential att vara.
“Åh Candy, om livet ändå vore som en schlager”, säger det levnadströtta vårdbiträdet Mona (Helena Bergström), till sin bror. Den svårt sjuka Candy Darling (Björn Kjellman).
“Och inte som ett jävla rekviem”, sjungsvarar han med melodin till Kikki Danielssons Bra vibrationer.
De ligger på soffan har precis tittat på en videoinspelning av Carolas genombrott i Melodifestivalen 1983.
Carola var 16 år när hon vann med Främling. Lika gammal som kvällens finalist, Bishara Morad. Bortsett från gemensam genombrottsålder och forumet, valde båda två att tacka Gud för plötslig framgång. Det kändes cykliskt och fint att se. Bishara är underbar. UNDERBAR. Det kan Laila Bagge slå mynt av. Om jag någon gång föder söner ska jag flytta familjen till Linköping så att barnen kan bli och låta som Samir Badran och Bishara. Det är inget skämt. Samir är också toppen.
Fint och väntat var att även John Lundvik gick direkt till final med sin låt Too late for love. Gospel och en genuin vilja att berätta något. Det blir alldeles särskilt tydligt i kontrast till Lisa Ajax och Anton Hagmans brustna tonårshjärtan. Och reselåten till mellanakt med Sarah Dawn Finer och Eric Saade som doftade glad variant av Monica Törnells Vintersaga från 1984, eller Ted Ströms version av låten från 1999 som ironiskt nog har textraden “Frusna illusioner i svensk television”. En låt som Thorsten Flinck för övrigt har uttryckt att han önskar vore vår nationalsång. Men nog om honom.
Jag ber om ursäkt till den det provocerar, men visst finns det någonting i Melodifestivalens vara under kräksjuka februari som osar nationell sammanhållning? När John Lundvik kryssar armarna och blundar i väntan på tävlingsresultatet, som invånarna i det fiktiva landet Wakanda gör i superhjältefilmen Black Panther på samma dag som delar av Sverige demonstrerade mot rasprofilering, till exempel. Säkert omedvetet av Lundvik. Eller också inte. Vad vet man, mer än att livet ibland kan få vara en schlager.