Betyg: 4 av 5
Regi: Giorgos Lanthimos
I rollerna: Christos Stergioglou, Michele Valley, Aggeliki Papoulia, Mary Tsoni, Hristos Passalis, Anna Kalaitzidou
Grekiska psykodramat ”Dogtooth” vann i Cannes 2009 (i sektionen Un certain regard) men först nu dyker den alltså upp på svensk biograf. Jo, den visades på Stockholms filmfestival i höstas, och tog hem förstapriset, men det verkade länge som om den inte skulle få ordinarie distribution.
Men så plötsligt annonserade lilla kultfilmsdistributören Njutafilms att de har förbarmat sig över denna grekiska begivenhet som befinner sig så långt från ”Zorba” man kan komma.
I den här kylslagna, nästan kliniska studien i maktmissbruk möter vi en minst sagt udda familj som har isolerat sig på landsbygden. Höga murar runt den lilla villaträdgården ska hålla omvärldens ondska ute och de nu nästan vuxna barnen inne. Endast far vet som vad är bäst för familjen och det är bara han som lämnar det självupprättade fängelsets väggar för att jobba på en närbelägen fabrik.
Även om ”Dogtooth” håller en låg, osentimental profil är den likväl genomgående engagerande. Eftersom vi rör oss i ett helt obekant mentalt landskap vet vi aldrig vad nästa scen ska bjuda på, vilket skapar en kittlande osäkerhet som man som idog filmtittare inte direkt är bortskämd med.
Dessutom är denna allomfattande galenskap lockande, underhållande och inte minst tankeväckande. Föräldrarna har likt slipade diktatorer försett barnen med en egen vokabulär som passar deras repressiva agenda. Ett hav är inget man kan ta sig bort på, det är en fåtölj, en liten blomma är en zombie osv
Och en katt är ett av många livsfarliga djur som stryker omkring utanför murarna.
En av många minnesvärda sekvenser: Familjen lyssnar rituellt på Frank Sinatras ”Fly me to the moon”. Barnen har fått lära sig att det är deras farfar som sjunger och pappan översätter simultant texten och gör om den till en lovsång till föräldrarna.
”Dogtooth” kan avnjutas som den är, en bisarr berättelse som lånat drag av verklighetens Fritzlfamilj och andra liknande perversiteter men dess allegoriska ton kan också väcka tolkningsmonstret, som här får ett otal möjliga vägar att gå. Allt beroende på vilken bas man står och utgår ifrån. En skruvad bild av kärnfamiljens eller patriarkatets destruktivitet, av vådan att växa upp i ett religiöst hem, eller minns kanske regissören hur det var att vara barn i militärjuntans Grekland?
Man ju också frestas att se det som en kommentar till den ekonomiska fartblindhet som rått i Grekland och som fått landet ner på knä. Man har skapat och levt i en ekonomisk bubbla, de styrande har inte låtit medborgarna inse vad som sker, hållit dem bakom en mental järnridå.
Ja...man kan fortsätta i all evighet.
Giorgos Lanthimos har dock lämnat ”Dogtooth” bakom sig. Denna enastående debut gjorde honom världskänd i snäva kretsar och nu ser alla fram emot hans kommande film, ”Alps”, som handlar om ett litet företag som erbjuder en ny tjänst till sörjande: de kliver in som substitut för döda nära och kära, klär sig som dem, lär sig deras gester.
Lanthimos har sagt att den ska vara ännu mer extrem än ”Dogtooth”. Vilket ju låter lovande. Eller inte.
Fredrik Sahlin