När Dolly Parton skulle väljas in i Rock´n´Roll Hall of Fame ifjol nekade hon först. För att vara värd ett sådant pris måste man spela rock, menade Parton, och påbörjade inspelningen av hennes mest gigantiska musikaliska storbygge någonsin. Att hennes make sedan 57 år, den tystlåtne Carl, älskar höga gitarrer bidrog också till brasan. Efter allt hon gjort – från entreprenörsskapet, världsförbättrandet (covidvaccin, spridningen av läseböcker) och naturligtvis hennes sångskatt – väntade något nytt.
”Rockstar” som albumet kom att heta blev två timmar och 21 minuter långt. 30 spår (fler finns inspelade)! Nio av dem är Dollys egna, resten är många gånger välkända, för att inte säga sönderspelade, klassiker. Från Beatles till Police och Aerosmith. Halva rockhistorien medverkar. Över 40 storheter. Paul McCartney, Elton John, Stevie Nicks, Pink, Kid Rock… listan tar liksom aldrig slut. We are the world-klass!
Att skapa något nytt och eget av ”We will rock you”, ”Let it be” eller ”Stairway to heaven” är en utmaning för vem som helst. Dolly Parton förlorar sig aldrig helt när hon tar ton med Joan Jett i ”I hate myself for loving you” och andra röjare. Både den typiska rösten och närvaron finns där, men vad vinner hon på att stå bredbent på bordet under after-ski-röjet? Hela rostbältets Trump-röstare älskar henne redan. Liksom gayklubben i Miami. Varför inte försöka spela in såna superhits som bluegrass istället? Som hon gjorde i tolkningen av ”Help” en gång.
Ibland fungerar det bättre. Dolly Parton kan bevisligen skriva stadiumstänkare som ”World on Fire” på egen hand. Tolkningen av Bob Seegers ”Night Movs” med Chris Stapleton eller samspelet med guddottern Miley Cyrus i ”Wrecking Ball” är något extra. Men när jag hör en miljonte version av ”Satisfaction” letar jag efter stoppknappen. Då längtar jag istället efter det gospelalbum hon lovat oss. Ett gissningsvis bättre drag än ”Rockstar” som vi aldrig kommer minnas denna legend för.
