1950 bodde 30 procent av världens befolkning i städer. 2007?Över hälften. Postindustrialisering och tillväxt har gjort att världens städerväxer med 180 000 människor om dagen. Enligt FN beräknas 80 procent av världensbefolkning bo i städer så snart som 2030. Någon gång efter det tredjevärldskriget 2070 kommer vi alla tvingas bo i megastäder (landsbygden ärstrålskadad ödemark) där gängvåldethärskar och den handikappade nationalstaten bärs upp på en krycka av så kallade”Judges” – poliser som är domare, jury och bödel på en och samma gång. Well, detdär sista är förstås inte enligt FN.

Framtidsvisioner handlar som bekant först och främst om farorna i nutiden, och den svarta satiren från serietidningen ”Judge Dredd” somföddes i slutet på 70-talet är mer aktuell idag när världen står inför värreöverbefolkning och en utveckling som på allt fler platser liknar en polisstat.  

”Dredd 3D” börjar med etttrippelmord i ett av Mega City 1:s slumområden – en enorm skyskrapa kontrolleradav gängledaren Ma-Ma, en ärrad ex-prostituerad som blivit gangsterboss med hänsynslöstvåld som främsta konkurrensmetod.

Ma-Masklan har utvecklat en ny syntetisk drog kallad ”Slo-Mo” som får sina knarkareatt uppleva allting i 1 procent av hjärnans normala hastighet.

Det ser med andra ord riktigt ballt ut i 3D.

Supersnutarnas supersnut Dredd tar med sigfärskingen Anderson direkt från polisskolan för att undersöka morden. Dredd och Anderson blir instängda och jagade som kackerlackor i det enorma slumkomplexet. Blyskurarnaregnar i korridorerna och till skillnad från de flesta actionfilmer på bio idagär våldet härligt barnförbjudet. Allt toppas med Paul Leonard-Morganssoundtrack med malande apokalypshouse som ligger så högt att pulsen synkas tillbasen.

Ikalkonen ”Judge Dredd” från 1995 tog Sylvester Stallone av sig den karakteristiskaJudge-hjälmen ett par minuter efter förtexterna och levererade replikersom ”I AM THE LAW” – idag skämsklassiker på youtube.

KarlUrban som spelar huvudrollen den här gången tar inte av sig hjälmen under hela filmen (precis som i serien,eftersom ”rättvisan inte har något ansikte”). Urban spelar alltså bara med munnen, men får till samma bestämt nedåtpekande mungipor ochsurmulenhet som sin serieförlaga.

Mutanten Anderson lämnas utanhårdkokta repliker som ”Negotiation's over, sentence isdeath” men Olivia Thirlby spelar henne iskallt, särskilt när hon torterar lågliv med telepatiska krafter.

Judge Dredd inspirerades av den våldsammeromantikern Frankenstein i kultfilmen ”Death Race 2000” från 1975 (en framtidsskildringdär nationalsporten går ut på att köra över fotgängare). Och Joseph Dredd är inteett auktoritärt arsle utan en sårad antihjälte som duperats att tro på lagensom religion. ”Dredd 3D” är dock ingen djupdyning i karaktärens moraliskadilemman. Hela bakgrunden om att Dredd är klonad och uppvuxen medfalska minnen ignoreras. Filmen gör ingen ansatsatt berätta en bakgrundshistoria om sina karaktärer, trots att det finns ett spann av storys från ett över 70-årigt fiktivt universum tid att ösa ur. Det räcker medfebrig spänning och blytung action för att den dystopiska världen ska få etttrovärdigt liv utanför den klaustrofobiska skyskrapan.

Polisen i dagens USA och Grekland klär sig i outfits som liknar ”Judges” i Mega City 1. Demonstranter och s.k.whistleblowers stämplas allt oftare som huliganer och terrorister. I Sverige görförsvarsmakten reklam med bilder från upplopp i mellanöstern och sarkastiska undertexten ”Det där ordnar sig säkert”.

Är det okej att sitta och digga värsta våldsporriga musikvideofieringen av en inte alltför avlägsen verklighet – därde hårda institutionerna är det enda som finns kvar av allmännyttan? Självklart. Det är kunglig underhållning.

Den hopplösa framtideni ”Dredd 3D” är inte en modell för lösning på problemen med social oro, med lite god vilja är det snarare en potentiell fasciststat skildrad genom en brutal skrattspegel.