Kön utanför Storkyrkan i Gamla stan i Stockholm ringlade lång, full av framförallt kvinnor, redan en timma innan begravningen inleddes klockan 13 på fredagen. Duggregnet var ihärdigt, rosa och orangea blomsterkreationer lyste upp i allt det grå när de bars in i kyrkan. Där inne byggdes de upp till ett monument av Sara Danius berömda Nobelklänning från förra årets prisutdelning.

Uppe i koret satt Sara Danius stora familj. I anslutning till det, längst fram i kyrkan, satt vännerna – många ur den svenska kultureliten. Skådespelare, författare och framstående journalister. Från Svenska Akademien syntes ledamöterna Peter Englund och Kjell Espmark, samt före detta ledamoten Sara Stridsberg.

”En sista gång”

På framsidan av begravningsprogrammet: en långhårig Sara Danius med genomskådande blick och stora svarta solglasögon på huvudet. Efter Chopins tunga sorgemarsch inledde ärkebiskop Antje Jackelén sitt griftetal:

– En sista gång är vi samlade med Sara kroppsligen i vår mitt. Än en gång är det högtid, skönhet och stil kring henne. I dag omsluter vi henne i tacksamhet för hennes liv, för allt hon har fått ge och betyda. Här får vi uttrycka vår sorg och saknad och överlämna henne i Skaparens kärleksfulla och nyskapande händer, sa hon.

”Rädslan mindre”

Ärkebiskopen fortsatte och målade en komplex bild över en bildad dotter, storasyster och mamma. Någon som fått utmaningar i livet och tagit sig an dem, som erövrat en självklarhet. En kvinna som var bra på detaljer och genom dem målade upp en helhet. En människa, som efter att cancern kommit tillbaka, sade: ”risken är större, rädslan mindre”.

En kvartett ur Stockholms domkyrkokör sjöng i världsklass medan hundratals människor, en och en, gick fram för att ta avsked. Tillsammans bildade de ett berg av blommor framför kistan.

En begravning, så sorglig och vacker som den ska vara.