När anteckningsblocket är oskrivet efter en visning har ett av följande scenarier inträffat:
1 Filmen har varit så förbluffande suggestiv och tankeväckande att jag inte har haft en tanke på att plocka upp pennan.
2 Inget har varit värt att notera.
Ni kan nog ana att det inte är kategori 1 som gäller här.
Jo, förresten, det finnsen enda anteckning: ”Sex manusförfattare”, står det, följt av tre insinuanta punkter...
Fler än två manusskribenter brukar innebära trubbel. Och då syftar jag bara på de namngivna – när det gäller större amerikansk populärfilm finns oftast ett stort mörkertal av bidragande och förkastade författare.
Här ser vi alltså ett halvdussin namn, och filmen är därefter – stelnade skämt och förutsägbara gags, löst sammanfogade medelst en lika tunn som krystad intrig.
”Dum och dummare”, Bröderna Farrellys långfilmsdebut från 1994, byggde inte heller på Nobelpris-material men väl på god tajming, lagom dumsmart humor och två aktörer (Jeff Daniels och Jim Carrey) på topphumör.
Tjugo år senare är gänget lite tröttare, lite mättare och oerhört mycket tråkigare. Ambitionsnivån pinsamt låg. Jag kanske minns fel men det ter sig onekligen som att halten kiss och bajs-skämt har mångfaldigast sedan sist.
Några filmreferenser ska ju få plats också. Även de har fekal vittring. ”The horror, the horror”, säger en man när Lloyd och Harry har släppt en rökare i bilen.
Wow! ”Apocalypse Now” liksom!
Kul…
Slappt.
Nå, rollduon är ursäktade, de är retarderade, har intellekt och humor på en femårings nivå, men bröderna Farrelly – som fick 90-talet att dra på smilbanden åt riktigt fyndiga ”Kingpin” och ”Den där Mary” – borde självmant ställa sig i skamvrån.
Det här är, tro’t eller ej, en bra bit under även deras nivå.