Jorden är ännu en gång invaderad av slemmiga och tillsynes oslagbara aliens. De sprider sig över planeten, nedkämpar med lätthet allt mänskligt motstånd och någonstans gömmer sig en moderalien som, om vi ska ha någon som helst chans, måste attackeras av en rättrådig hjälte.

Således alla de premisser man kan vänta sig av en löjligt dyr Hollywood-produktion i sommartid. Men den här versionen kommer med en twist:

Det här är ”Måndag hela veckan” gömd in en tungfotad sci-fi-rustning. Dessutom försedd med en mumbo-jumbo-förklaring till varför tidsloopen sker.

I ovan nämnda, moderna komediklassiker från 1993 tvingas den arrogante tv-meteorologen Phil (Bill Murray) uppleva samma dag, åter och åter igen, för att mot slutet bli en bättre människa. Uppbyggligt, visst, men smart och gravt underhållande.

I ”Edge of Tomorrow” måste den fege PR-mannen Bill Cage uppleva sin dödsdag, åter och åter igen, för att slutligen bli en modig man som räddar världen. Förvisso en tämligen egen synvinkel på en hårt ockuperad genre men inspirationen räcker inte hela vägen fram till den decibelstarka slutfajten.

Men den första akten engagerar. Premisserna är ändå relativt udda och de få gånger som Tom Cruise tillåts gå utanför sin trygghetszon (där han agerar he-man med intakt moral och misstänkt rak tandrad) kan man faktiskt missta honom för en god aktör.

Det ligger en nästan pervers njutning i att se den mäktige scientologen spela en ryggradslös och lismande reklamare, men det dröjer naturligtvis inte speciellt länge innan Bill lär sig veta hut och räddar världen.

Det sprattlar en spännande actionfilm någonstans där innanför den saggiga 3D:n och den anabola produktionen – kanske är det dödsryckningarna från den mangabok som ”Edge of Tomorrow” bygger på – men övermakten blir till slut för stor. Den i längden tjatiga tidsloopen tar ut sin rätt.

Dramaturgiskt påminner detta mest om ett knepigt datorspel där man ideligen dör, respawnar, kämpar vidare, dör, respawnar… och lär sig lite mer för varje gång. För att slutligen kunna ta död på Bossen.

Vilket ju i och för sig brukar ge ett visst mått av tillfredsställelse.

Men att se någon annan spela är mest frustrerande, och rätt trist.