Andy Goodrich driver ett konstgalleri i Los Angeles. Han är inte en dålig person eller elak farsa men han har försummat två generationers avkomma och sina kärleksrelationer på grund av sitt jobb. Det blir uppenbart då hans andra fru plötsligt skriver in sig på en rehabklinik med pillermissbruk. Förhållandet verkar dött. Hur kan han inte ha märkt något?

Goodrich blir ensam med barnen: ett par tvillingar som går i fjärde klass och beter sig lagom lillgammalt när pappan överväldigas av ansvaret att fixa mat och barnvakt.

Ändå undviks de slitnaste klichéerna om att ”män inte kan ta hand om barn” tack vare Michael Keaton som anstränger sig för att hans rollfigur aldrig ska verka patetisk eller överdrivet klumpig. ”Goodrich” porträtterar en manlig medelålderkris som inte slutar i sportbil och ung fru, utan i en existentiell ensamhet och en yrvaken känsla av ansvar.

Det är usel tajmning för Goodrich. Konstgalleriet går dåligt och kräver extra kvällsjobb samtidigt som barnen undrar vart deras mamma tagit vägen. Goodrich försöker också att återkoppla med sin 36-åriga dotter Grace som grillar sin pappa för att han jobbat för mycket under hennes uppväxt.

Nu passar det att skärpa sig? Vad står på spel? Well, ingens liv, eller ens leverne. Kanske en äldre mans relation till sin familj, som ändå verkar…helt okej. Det finns en trygghet i lättsmälta konflikter där vi någonstans vet att allt kommer ordna sig.

Man kan bara luta sig tillbaka tills Michael Keaton har bett om ursäkt tillräckligt många gånger. ”Goodrich” är något av en moralkaka enligt välbekant recept om att lära en gammal hund sitta, men tillräckligt finstämd och osentimental för att ändå kännas fräsch.