När Bob Dylan fick nobelpriset kvävde jag en gäspning och lyssnade vidare på min favoritlåtskrivare Gucci Mane. ”A complete unknown” lär inte att omvända mig till ett Dylanfan, men den påminner om Bob Dylans konstnärliga kompromisslöshet på ett effektivt sätt. Mycket tack vare en imponerande prestation från Timothée Chalamet som gör Dylan tillgänglig i den här konventionella formen, regisserad av kött och potatis-regissören James Mangold.

Det är en biopic, vilket automatiskt ger en känsla av avsmak. Men ”A complete unknown” undviker skönt nog den klassiska ”från vaggen till graven”-dramaturgin och fokuserar på Dylans genombrott inom folkmusikboomen under 60-talets revolutionära era, och hans övergång från folk till rock som fick alla att hata honom en kort period. En stor del av manus ägnas också åt Dylans relation till Joan Baez (Monica Barbara), samtidigt som den med flickvännen som här fått det fiktiva namnet Sylvie Russo (Elle Fanning).

Trots ett mildare triangeldrama blir det aldrig överdrivna konflikter eller dramatiska nedgångar, och det är ärligt talat ganska uppfriskande. ”A complete unknown” sicksackar skickligt förbi genreklichéerna, även om det blir en och två för många scener med studiojammande. Jag har uppskattat andra porträtt, som Todd Haynes experimentella ”Im not there” – där åtta olika skådespelare spelade samma roll. Ett grepp som på många sätt var talande för Dylans svårfångade natur och som reflekteras i titeln ”A Complete Unknown”. Bröderna Cohens ”Inside Llewyn Davis” handlar om en mindre talangfull singer-songwriter än Dylan som misslyckas i sin karriär.

Filmen fångade tidsandan och folkmusikscenen på 60-talet ur ett mindre boomer-mytologiskt perspektiv. ”A Complete Unknown” har förstås snickrats ihop med så många Oscars som möjligt i åtanke och kan inte avvika tvärt från den nostalgiska stigen som trampats upp av prisvinnarfilmer som ”Ray” eller ”Bohemian Rhapsody”. James Mangold lyckas ändå höja filmen över medioker kvalitet till något tillfredsställande typiskt.