Den ungersk-judiske arkitekten László Tóth (Adrien Brody i sin bästa prestation sedan ”Pianisten”) har överlevt förintelsen och får ett nytt liv i efterkrigstidens Amerika.

Ett kneg på kusinens möbelaffär i Philadelphia är långt under Lászlós färdigheter. I hemlandet var Tóth en erkänd brutalist, en mästare på den modernistiska arkitekturstil som använder minimalistisk struktur och stadiga och enkla material.

Han fastnar för heroinsprutor i väntan på sin fru (Felicity Jones) som är kvar i Europa.

Han ligger med ett ben i rännstenen när den förmögne mecenaten Harrison Van Buren (Guy Pearce) erbjuder ett uppdrag. Det blir början på en lång och komplicerad affärsrelation med en svajig makt- och beroendeproblematik mellan två intellektuella män från olika medel. Ofta är deras dynamik talande för kapitalismens relation till konsten och symbolisk för upplevelsen som judisk invandrare i USA.

Regissören Brady Corbet vann rättmätigt regipriset i Venedig för filmens tre timmar och 35 minuter, inklusive en 15 minuters paus. Speltiden är bara en del i Corbets episka ambitioner. Fotot blinkar till filmhistorien på bästa sätt och är filmat med VistaVision-kameror, en teknik som uppfanns på 1950-talet och ger en visuell grandiositet och fångar samtidigt arkitekturens detaljer utan att förlora skärpa. Det skapar en mäktig visuell kontrast mellan Tóths arkitektminimalism och filmens maximalism.

Det är rent sjukt hur dyrt allt ser ut, trots en blygsam indiebudget.

Andra hälften är tyvärr svagare än den första, med en något krystad läxa om onda kapitalister och den amerikanska drömmens falska löften. Slutet verkar smått skamlöst hämtat från Tomas Vinterbergs ”Festen” men får ingen riktig upplösning.

”Brutalisten” är pretentiös i ordets sanna bemärkelse. En sorts film som inte längre produceras, men som Brady Corbet insisterar på borde existera. Ibland blir det tematiskt plottrigt men det är samtidigt svårt att inte bli imponerad och förförd.

Fler filmrecensioner hittar du här.