Tänk dig en cocktail där alla ingredienser är välbekanta, de har bara inte blandats förut. Som en film som är domstolsdrama, thriller, samhällskritik, gangsterrulle, komedi och fläskig musikal på samma gång. Dessutom på spanska.

I ”Emilia Pérez” fall blir den vansinniga mixen en trashig, energisk och alltigenom underbart kitschigt melodram om dualiteter som brott och soning, män och kvinnor, försvinnanden och upptäckter. Allt under samma tema: att börja leva på nytt.

Det sistnämnda är något av regissören Jacques Audiards specialitet. Med filmer som ”Mitt hjärtas förlorade slag” (2005) och ”En profet” (2011) skildrar han gärna människor på samhällets ytterkant som skapar sig en möjlighet att ändra riktning i livet. Men till skillnad från gängse verk så slutar inte Audiards filmer med själva transformationen.

Som regissör är han mer intresserad vad som sker efter att man nått målet. Samma sak här. Gemensamt för de tre huvudrollsinnehavarna i ”Emilia Pérez” är att de vill byta liv. Manitas (Karla Sofia Gascón) vill inte bara lämna den hypermaskulina och våldsamma drogkartellen han styr, utan också sin biologiska kropp.

Hans fru Jessi (Selena Gomez) känner sig låst i rollen som knarkkungens fru. Rita (Zoe Saldaña) vill göra något annat med sina hårt förvärvade juristkunskaper än att försvara svin i rätten. Deras vägar korsas när Manitas ber Rita om hjälp att bli Emilia. Men det måste ske utan att Jessi får veta någonting.

Filmen har kritiserats för hur transpersoner representeras. Men man kan också se könsbytet som en transition på en annan, mer bildlig nivå. För Manitas är den nya identiteten inte målet utan bara en början. Det handlar om att hitta sig själv och vad man sedan gör med sin upptäckt. En evig fråga, men som aldrig har ställts så här överrumplande och rättframt.

Se fler filmrecensioner här.