Med ”Maria”, om operadivan Maria Callas, kompletterar Pablo Larraín sin filmsvit om tre av 1900-talets mest glamorösa, upphöjda kvinnor som älskades av världen men kvävdes av ensamhet. Den traumatiserade Jacqueline Kennedy i ”Jackie” (2017) och prinsessan Diana på gränsen till nervsammanbrott i ”Spencer” (2022).

Regissören tycks ha mest respekt för Maria Callas, hon skildras med mest distans. Som ikon och mytisk figur snarare än människa. Han gör det på välbekant manér, det vill säga med fokus på känslan snarare än biografiska fakta. Han skippar skandalerna, vidrör bara som hastigast hennes nio år långa förhållande med Aristoteles Onassis, till förmån för drömlika sekvenser, minnesbilder och hallucinationer i stället. Det gör filmen lika vacker som hans tidigare men huvudpersonen mer svårgreppad.

Vi möter henne under hennes sista dagar i livet då hon stryker runt i sin grandiosa Paris-lägenhet, totalzonkad på lugnande medicin. Ibland i sällskap av den beundrande journalisten Mandrax (Kodi Smit-McPhee) som hon fantiserat ihop. Hon mår inte bra. Matvägrar och håller på att förlora rösten. Det är teatraliskt alltihop men eftersom Callas lever i sin egen operaföreställning, där omgivningen antingen är publik eller birollsinnehavare, betyder rösten allt. Utan den dör hon.

Angelina Jolie tog tydligen sånglektioner i sju månader inför rollen och hennes operaframträdanden är en AI-mix av hennes röst och Callas. Tyvärr inte med särskilt övertygande resultat. Det är märkligt, det är i dessa scener som Jolie känns som mest passionerad, mest levande. Ändå är det så tydligt att rösten inte är hennes. Men hur hade man annars kunnat göra?

Callas själv sa att en sång aldrig får vara helt perfekt. Skönheten ligger i det mänskliga, den lilla skärva av det personliga. Både Larraín och Jolie, i sin kyliga grace, hade kunnat ta hennes råd. Det här filmen handlar inte om Maria utan om Callas.

Fler filmrecensioner hittar du här.