Elise Karlsson har kallats förnyare av arbetarlitteraturen. Förra romanen Linjen var en både absurd och realistisk skildring av ett självhjälpsbokförlag och en kvinnas kamp för fast anställning där.
– Man ser ofta klassresenären som en hjälte. Någon som har lyckats ta sig vidare. Men problemet blir ju att om en person tar sig vidare betyder det att andra personer lämnas kvar. Så egentligen behöver man ett samhälle där det är lika lätt för alla att göra en klassresa. Där alla kan ta sig vidare. Och klassresenären är ett symptom på att man inte har det samhället, säger Elise Karlsson.
Den nya boken heter ”Klass”. Den handlar om Hélène, som befinner sig på ett slags klass- och bildningsresa längs tunnelbanans linjer, mellan Rinkeby och universitetet. Förorten beskrivs som en ö, tunnelbanan är ”en tröstlöst lång bro över till fastlandet”.
Kunskapsklyftor ökar
Titeln ”Klass” är tvetydig.
– I skolan är klass en väldigt stark faktor och en sak som har hänt mellan den tid som jag skildrar i boken, som utspelar sig 2001, och i dag är att det svenska skolsystemet har gjorts om helt. Man kan mycket tidigare låta sina barn söka sig till bättre skolor, vilket har gjort att de skolor som inte ses som bättre blir dränerade på resurser. Det har påverkat möjligheten att göra en bildningsresa negativt, säger Elise Karlsson.
Kunskapsklyftorna i svensk skola ökar enligt den senaste OECD-mätningen, och skolorna i utsatta förorter har svårt att rekrytera kompetent personal. I Elise Karlssons nya roman får en lärare en viktig roll och blir en oväntad katalysator för huvudpersonens skrivande.
Hämnden på lärarinnan
Den vikarierande Mona ser sig själv som en eldsjäl och kallar eleverna för sina små änglar. Många i klassen tjusas av hennes charm, Hélène mer än så, hon blir förälskad. När hon sedan flera år senare får veta att Mona ska romandebutera med boken ”Utanförskapt”, en sentimental skildring av kärlek i förorten, blir Hélène vansinnig och hämndlysten. Hon beslutar sig för att ta makten över historieskrivningen.
– Jag har alltid varit intresserad av skildringar av förorten, sökt mig till dem och läst dem, och jag har ofta blivit besviken eller arg. Och själv haft känslan av att jag skulle vilja skriva en hämndroman och berätta hur det faktiskt var, säger Elise Karlsson.
Förorten som retorik
Hon växte själv upp i Rinkeby, och berättar att hon ofta upplevt att bilden som förmedlas bestäms av någon annan, någon som har en egen politisk agenda, som ”vill säga något specifikt om varför samhället är dåligt och alla som bor i en förort är dåliga”.
Det känns som att det finns en ilska mot voyeurer?
– Jo, det finns en ilska mot voyeurer. Och jag känner mig kluven till att skriva om förorten över huvud taget. Det jag vill berätta är min egen upplevelse. Jag kan inte skriva den ultimata boken om förorten, det vore bara löjligt. Jag tror inte att någon kan det, säger Elise Karlsson.
Medelklassen som mål och mening
Romanens Hélène pluggar litteraturvetenskap, köper en bostadsrätt och lämnar Rinkeby. Medelklassen är möjligheten och målet för klassresenären, och för Hélène är resan är på ytan fullbordad. Men att lämna en plats och en position kan vara smärtsamt.
– Hon tar sig ändå in i universitetsmiljön och hon får tillgång till mycket mer kunskap. Men jag tycker också att det är lite tvetydigt. Jag vet inte om hon är på en bättre plats i slutet av boken än innan, säger Elise Karlsson.