Den franske auteuren Bruno Dumonts andra film om Jeanne D’Arc premiärvisades i kväll i Cannes i sidosektionen Un certain regard, vilket översätts ungefär En speciell blick, och det är också en helt adekvat karakterisering av Dumonts filmgärning.

När merparten av hans kollegor blir lite mer konventionella och trista ju äldre de blir (gäller väl iofs oss alla) går Dumont åt andra hållet, från karg realism i Flandern 2006 till gravt egenartade saker som kannibal-slapstick i Mysteriet i Slack Bay som tävlade här i Cannes 2016 och därefter två skruvade musikaler om nationalhelgonet Jeanne D’Arc. I den förra såg vi hennes barndom dansas och sjungas fram till ett anakronistiskt hiphop-ackompanjemang, och här går vi bredvid tonåringen Jeanne under hennes sista två år i livet, innan hon som bekant bränns på bål för hädelse och häxeri.

Tonen är förhöjd. Inte direkt överspel, men någonting ditåt, ”felspel” kanske man kalla det. Hela tiden lite skevt, stirrande ögon, tvekande dialog, knäppa figurer. Ibland som en medeltids-lajv i skämskuddarnas land.

När Jeanne leder fransmännen i ett blodigt slag mot de invaderande engelsmännen skildras det genom att ett dussintals soldater rider om varandra i ett slags synkroniserad hästdressyr, filmat uppifrån av en drönare.

När hon senare faller i onåd får vi ta del av ett utdraget (och rätt segt) förhör där präster och andra maktens män försöker tvinga på knä för kyrkan och sluta säga att hon får sina idéer från Gud. Ungefär med samma erbjudande som Djävulen erbjöd Jesus i öknen: slipp lidandet, lev ett vanligt bortom allt lidande och ståhej. Nu är det alltså kyrkans män som kommer med samma erbjudande. Jeanne är dock så uppfylld av sitt kall att ingen kan rå på hennes övertygelse.

Och här får Dumonts verk spännande aktualitet, i alla fall i min svenska hjärna som plötsligt läser in vår klimatkämpe Greta Thunberg, och prästerna blir klimatkrisförnekarna som stör sig på hennes orubbliga och självklara engagemang, på hennes påverkan på massorna. Gå i skolan som en vanlig unge! Det är också något med de båda tjejernas uppsyn; ren och okonstlad, krävande men på samma sätt milt överseende.

Men visst – tanken drar vidare ett snäpp till, till bokstavstrogna terrorister som ju också brukar säga sig ha en speciell direktkontakt med just sin form av gud. Men det kanske är att ta i.

Klart är att Bruno Dumont ännu en gång har gjort en djupt egen film som är saga och samtid på samma gång.